dentatueradegiraffen.blogg.se

In a Galaxy far, far away...

 

"Is the dark side stronger?" (Luke Skywalker)

"No, faster. Easier." (Yoda)

 

Enkelt uttryckt, de onda följer sina egna (själviska) känsloimpulser utan att ta någon hänsyn till hur det påverkar andra. Att vara god däremot innebär raka motsatsen - ett mycket hårdare jobb. Att vara aktivt hjälpsam och att sätta andras bästa först, utan att ge efter för sina egna känsloyttringar.

 

Inser efter en hård självrannsakan av mig själv och veckan som förflutit att jag inte kvalar in som en av de riktiga "good guys", men listar några av de mindre medmänskliga impulser som jag trots allt lyckats undertrycka. Borde väl åtminstonde räcka för att slippa räknas in i de ondas skara, kan man tycka...

 

 

* "släppa" på bromsarna på den gamla tantens rullator där hon satt och vilade halvvägs upp i uppförsbacken, trots att det för mitt inre öga spelades upp som en, visserligen elak, men otroligt komisk kälktur...

 

* gömma hantlarna för den trendigt vältrimmade tjejen när hon gick och fyllde på sin vattenflaska för att få se hennes tafatta försök att med bibehållen värdighet leta efter vikterna samtidigt som hon "avslappnat" står och dricker några konstlade klunkar.

 

* rycka den nyköpta glassen från den söta lilla flickan i rosa klänning som i ett svagt ögonblick höjer glasshanden åt mitt håll och samtidigt vänder blicken åt ett annat håll för att svara på mammas fråga. Löptränad som jag är skulle de aldrig kunnat fånga mig, speciellt eftersom mamman har en tung barnvagn att kånka på.

 

* bryta av två "spikes" i den kaxiga punkarens tuppkam (som sitter framför mig i bussen) när han i sitt esse drar grova (och till mitt försvar ganska kvinnoförnedrande) skämt för sina jämnåriga tonårspolare. Kanske hade kaxigheten svalnat lite med två slokande hårtofsar i anarkistmanen...

 

* köra iväg med postkillens budbil då han lite obetänksamt lämnade dörren öppen och motorn igång när han tvingades lämna bilen för att brottas med en särdeles besvärlig brevlåda.

 

* ge den finklädda mamman och hennes rultige lille pojk en hjälpsam knuff i baken där de stod framåtböjda och fascinerat stirrade ner i parkfontänen tillsammans.

 

* ta bort skylten med "nymålat" från den uppfräschade bänken vid busshållsplatsen för att nyfiket beskåda hur många avfärgningar den penslade sittytan kunde bjuda på.

 

* börja fejkleta efter min "borttappade" plånbok, genom att vända ut och in på kläder och väska, medan den irriterade kön växer sig större och större bakom mig i kassan jag stod i.

 

* erbjuda den gamla damen utanför Willy's att bära hennes matkassar, bara för att få se hennes förvånade min när jag i ett moln av damm spurtar iväg med en kasse i vardera hand som en avtagande prick mot horisonten...

 

* stjäla sonens två kexchoklad som blivit över efter lördagsgodisfrossan.

 

 

   I ärlighetens namn så klarade jag tyvärr inte att motstå den sista impulsen, så kanske tillhör jag "den mörka" sidan trots allt. Åkte visserligen till affären med en präktig skuldkänsla och köpte två nya dagen efteråt, men svag i köttet som jag var åt jag upp dom också...

 

 

 

 

"RUMPSALVA", säger mamman högt och pekar på sin son som hon håller i andra handen.

"Vi behöver köpa RUMPSALVA till honom."

Då hon ökade volymen vid andra tillfället hon nämnde Rumpsalvan kan man vara helt på det säkra att alla i apotekets väntsal har hört henne.

Pojken, kanske 8-9 år gammal, tittar rödkindat ner i golvet och försöker vrida sig ur mammans grepp. Men hennes vitnande knogar ger inte vika och pojken sitter där han sitter.

Killen bredvid tittar mot mig och skakar på huvudet och jag gissar att han, precis som jag, känner sig illa berörd av scenen som utspelas framför våra ögon.

"Jag vet inte vad den heter, men han behöver iallafall en RUMPSALVA...". Här gör högröstade mamman en kort paus (även den känns högljudd) och tillägger sedan:

"...en sån där salva man använder på BÄBISAR".

Den lugna apoteksdamen smyger diskret in en tablett i munnen (valium möjligtvis) och håller upp handen för att stoppa mamman innan hon fortsätter.

"Den finns i hyllan där borta, intimhygien", säger hon med (lugn) yrkesmässig diskretion.

Mamman vänder sig om och sveper över medicinhyllorna med oförstående blick och är precis på väg att öppna munnen när apotekskvinnan (tack gode Gud) tar henne i armen.

"Vänta lite så ska jag visa er."

Med en förvånansvärd hastighet har expediten lämnat kassornas skyddande valv och tagit täten mot IH-hyllan. Jag känner en värmens lättnad i kroppen, att pojkens offentliga förödmjukelse äntligen är över och ger en mental guldstjärna åt den medkännande apotekaren.

Men tydligen är tystnaden och den nyvunna fridfulla harmonin för mycket för Mamma Prata Högt och Tydligt.

"Om du bara lät bli att KLIA dig i RUMPAN hela tiden. Hela tiden håller du på, trots att jag sagt åt dig att du ska sluta."

Trion passerar och jag möter den unga pojkens blick, som undergivet ber mig att avsluta hans lidande. Men det finns ingenting jag kan göra och likt Sofokles ödesmättade komposium fortsätter tragiken. Jag försöker att stänga av och, precis som resten av de köande, anstränger jag mig för att fokusera på allting annat. Trots detta tvingas jag räkna till ordet RUMPSALVA ytterligare sex gånger innan köpet äntligen är över. 

Lika ljudligt som hon kom, såg och krossade så lämnar mamman rummet till ekot av sina egna ord och med resterna av sin tillintetgjorde son i näven.

 

"Stackars unge", muttrar killen bredvid mig och slår upp sin Metro.

Jag nickar instämmande, men är för arg för att kunna säga något.

Rasande över skymfen som pojken utsattes för av sin egen mamma.

Ursinnig för att inte en enda vuxen människa i rummet lyfte ett finger till hans försvar.

Och.

Skamsen, för att jag var en av de vuxna som ingenting gjorde...

Att vara medmänniska

 

 

Solen skiner.

Nya löparskor.

Grymma solglasögon (tyvärr inte slipade, så allt som är längre bort än 5 meter är suddigt).

Grymfaktorn är viktig.

Redan efter dom första löpstegen känner jag att det kommer att bli en bra runda idag. Efter ett otal varv i skog och mark har kroppen slutligen accepterat att löpningen är här för att stanna.

Väljer att prova en ny rutt idag och springer genom radhusområdet. Det verkar vara den stora Biltvättardagen, för överallt står barbröstade, grovbukade medelålders män (i lite för ynkliga shorts) och pustar tungt när de skrubbar och polerar sina ögonstenar.

Känner mig fjäderlätt och studsar hurtigt förbi de flåsande bilbadarna. En kvinnlig joggare, med nästan lika coola solglasögon som mig, möter mig och vi hälsar på varandra med ett generöst leende och en liten förstulen handvink (vilket är helt i sin ordning eftersom jag nu kan springa utan respirator, alltså ingår jag per automatik nu i joggarnas muntra skara).

Har redan avverkat 20 minuter och det känns fortfarande som om jag flyter fram.

 

I en kurva, vid ett litet skogsparti, som smugit sig in bland hyreshusen, stöter jag på två gubbar med rullatorer. Den ena sitter lutad mot sin och tittar på sin vän som kryper omkring i gräset bredvid gångvägen. Eftersom jag inte har mina glasögon på mig kan jag bara gissa mig till vad han håller på med. Min första tanke är att han kanske försöker fånga en hare eller kanske frossar i en svampgömma han hittat. 

Sedan ser jag att hans rullator har ramlat omkull och att han försöker att ta sig upp. Förstår snabbt av deras slitna, rödmosiga uppsyn och kassarna från systemet vilka typer de är. Min uppfostran har lärt mig att vid mötet med "sådana" så vänder man blicken åt ett annat håll, låtsas som om man inget sett och går vidare i livet som om ingenting hänt.

Inte idag.

Jag tvärnitar och plockar av mig hörlurarna.

"Vad är det som har hänt?", frågar jag.

"Jag har för faan ramlat omkull ser du väl!", sluddrar den store mannen i gräset och skrattar lite rossligt.

Jag frågar om jag får hjälpa honom upp och han svarar att han "fan inte ska stoppa mig" och efter många om och men lyckas jag få upp den stora gubben som förtydligar att bara för att jag får hålla om honom så betyder det inte att det kommer att bli nåt romantiskt mellan oss. 

Kan inte låta bli att skratta åt det bisarra, både i hans kommentar och i det faktum att jag står och stöttar upp nån som är dubbelt så lång som mig vilket måste se ganska lustigt ut...

Eftersom han bor alldeles i närheten bestämmer jag mig för att hjälpa honom hem. Hela vägen svajar han farligt och hans ena ben skakar okontrollerat av ansträngingen. Han är en skämtsam prick Tommy, som han heter, och det blir många skratt där vi stapplar oss fram längst vägen.

Mitt i en mening tystnar han och jag ser att det kommer tårar från hans ögon.

"Du är en snäll gosse du", säger han.

"Att du hjälper mig hem så här, en tokig gammal gubbe som inte ens kan gå själv..."

Han snörvlar lite och svajar på.

"Och du har inte spottat på mig heller", fortsätter han.

Då går det upp för mig i vilket utsatt läge den ostadiga jätten befinner sig och hur förödmjukande hela situationen måste vara för honom. Låter inte det tragiska som han precis sagt sjunka in i hjärtat, utan försöker vara uppmuntrande och vi skämtar oss vidare fram till hans lägenhet.

Hans kompis Jimmy kommer ikapp oss precis när vi får upp dörren och Tommy ramlar in i hallen. Under tiden jag försöker hjälpa honom upp så ramlar även Jimmy in i lägenheten. I ett annat läge hade jag kanske skrattat åt det komiska i situationen, men nu känns det bara tragiskt.

Till slut lyckas jag hjälpa båda klumparna upp i var sin fåtölj. Jimmy tar mig i handen och tackar mig samtidigt som han för fjärde gången frågar vad jag heter. Tommy har börjat gråta igen och hans jättelika hand sluter sig om min när jag gör mig redo att gå.

"En snäll pojk är du. Jag hade aldrig klarat att ta mig hem själv..."

"Alla vill vi väl komma hem", svarar jag.

"Hoppas ni har en trevlig kväll grabbar", säger jag och precis innan jag stänger ytterdörren ropar Jimmy att om jag någonsin behöver hjälp så hoppas han att dom kan hjälpa mig. För det är ju det medmänniskor gör, avslutar han...

 

När jag springer därifrån med dånande musik i hörlurarna, känner jag en stor tacksamhet för allt det goda jag faktiskt har i mitt liv. Och alla möjligheter som jag själv äger. Något jag alltför ofta tar för givet.

Funderar över det Jimmy sa och om vem som egentligen hjälpt vem idag.

Eller,

så har vi kanske hjälpt varandra.

 

Så som medmänniskor gör...

 

   Redan när jag kommer in i lokalen känner jag av förändringen i luften. Bakom den manligt, råbarkade fasad jag byggt upp på vägen till gymmet smyger sig en vag känsla av osäkerhet in i kroppen. Tar ett djupt andetag och trycker undan känslan innan någon av kroppsbyggarvidundren hinner få upp vittringen. 

 

Går till det vanligtvis fullbelagda hantelrummet, redo att kämpa för mitt utrymme, men det visar sig vara helt tomt.

Perfekt.

Kan höra klirret från vikter och surret från maskiner längre in i gymmet när jag tar den första bänken och börjar rigga min träningsplats. Sprider ut lite olika (tunga) vikter och hantlar och tittar nöjt på sceneriet när jag är färdig. Man kan tydligt se (på de strategiskt utlagda vikterna) att den som tränar vid den här bänken är ryyysligt stark och manlig.

Efter uppvärmningen och ytterligare ett svettigt hantelset, som får musklerna att bränna ordentligt, ryggar jag till när jag möter min egen bild i spegeln. 

Ser riktigt farlig ut.

(Bra)

En kort vattenpaus känns helt legitim, så jag tar med mig min osande farlighetskänsla och vaggar sakta bort mot dryckesfontänen. På vägen dit passerar jag "gym-maskins-rummet", som för ovanlighetens skull är fyllt av frustande och flåsande muskelfascister. 

Hetsen och aggressionen finns i luften, precis som vanligt, men ändå är det något som känns annorlunda... Bicepsberget närmast lägger inte ens märke till mig och (helt utan revirmarkering) fortsätter han slita frenetiskt i gymmaskinens kablar som han maxbelastat, trots att knakandet från hans kropp tydligt visar att det är totalt över hans kapacitet.

Överallt i rummet instängda i sina egna träningsbubblor sliter, lyfter elle drar varje testostorannosaurus (rex) i vikterna som om hans liv hängde på det. Jag vandrar med blicken genom rummet för att förstå vad det är som händer, tills min blick fastnar vid roddmaskinen.

Då får jag förklaringen.

Iförd sin slimmande träningsdräkt och med det långa blonda håret samlat i en (tillsynes) snabbt ihophafsad och (naturligt) ostajlad hästsvans, ror hon saktmodigt genom den ocean av svettande manskroppar som hon (o)medvetet piskar till gränsen för deras förmåga.

Bara genom att vara. Hon.

 

Skakar sakta på huvudet åt det tragiska i mina manliga med- och mottävlares beteende, samtidigt som jag slår mig ner i en ledig maskin och tittar på flytet hos den harmoniska rodderskan. Känner mig inte så törstig när allt kommer omkring, och det kan vara gott att få sitta och pusta ut lite.

Överallt runt den blonda honan sjuder gymmet av aktivitet. Muskler spänns till bristningsgränsen och maskiner skakar i sin överbelastning. Jag skrattar (givetvis tyst och inombords) åt hur lätt det manliga släktet låter sig förledas av en rosa top och några gyllene lockar, samtidigt som jag omedvetet börjar lasta på vikter på min egen maskin. Rodderskan tittar upp på mig och under en sekund eller två möts våra blickar och helt plötsligt bestämmer sig min kropp att de befintliga vikterna på maskinen (som egentligen inte ingår i dagens träningspass och som jag aldrig förut använt) inte känns tillräckliga och lastar på alla lösa vikter som ligger i närheten.

Min hjärna lägger fram en svag protest när jag fattar handtagen och lyfter. Det knakar oroväckande i axlar och leder (eller egentligen i hela överkroppen) när jag gör min första repetition. Vid den andra kan jag känna hur något går sönder och vid den tredje gör det bara ont. Trycket i huvudet ökar och synen börjar bli grumlig. 

Då möter hon min blick igen.

På något sätt hittar jag kraften att fortsätta och efter mina åtta reps kan jag, med någon form av (manlig) värdighet andas ut. Musklerna skriker av smärta och jag vet att ett besök på akuten väntar vid träningspassets slut.

Hon tittar på mig, och ler.

Jag ler tillbaka och med blodsmak i munnen och krampaktigt skälvande muskler börjar jag leta igenom rummet efter fler vikter att lasta på maskinen.

Hemresan

 

 

   Så har då tiden slutligen kommit och det har blivit dags att lämna barndomshemmet, och som fåglarna, flyga söderut. Trots att endast 12 dagar gått så har mycket förändrats. Min en gång så välskulpturerade (ja, eller iallafall medelmåttiga) kropp har stöpts om i en helt ny form.

Jag försökte kämpa emot in i det sista, men fick erkänna mig besegrad vid upptäckten av att mamma nattetid matade mig (intravenöst) med nedmalda pizzarester och kaksmulor. Hemma i götet vankas det många timmar av muskelstint stirrande bland källargymmets hantlar och mycket flåsande i Nolhagaspåret. 

Sonen, däremot, verkar dock uppskatta den nya situationen när han skrattande rullar pappa Boll till bilen.

Visserligen slipper jag i mitt klotliknande tillstånd bära väskorna eller agera chaufför, men den segerkänslan förtas ganska snabbt när de spänner fast mig på biltaket. Den hemmagjorda kaftanen (då mina egna kläder blivit för små har mamma sytt ett nytt klädstycke av en stor bordsduk och några gamla gardiner) fladdrar i vinden när mamma Ahab kör ut på motorvägen med den Vita Valen stadigt fastsurrad på taket. Med blicken i himlen undgår jag pinsam ögonkontakt med förbipasserande.

Efter endast ett kort stopp längst vägen, för att dra åt spännbanden (varpå hon även passar på att smyga till mig några hemmagjorda köttbullar, som hon för säkerhets skull gömt undan i handväskan), är vi framme vid flygplatsen.

Mamma vinkar med tårfyllda ögon åt oss när gaffeltrucken lasar in mig i flygplanet. Vinschar och kranar lotsar mig tryggt och säkert (och med lagom tilltagen dos skamsenhet) till våra angivna säten. En vaken flygvärdinna lyckas nätt och jämnt rädda sonen från att kvävas till döds när min kropp flyter ut över passagerarstolarna (blev tyvärr tvungen att boka en extra). När planet sedemera lyfter så tippar vi en aning åt vänster, men varken medpassagerare eller "cabin crew" väljer (vilket jag är tacksam för) att kommentera vad det beror på.

 

I samma ögonblick som flygvärdinnorna kommer rullande med sin plåtvagn längst mittgången, så har jag bestämt mig. 

Nu.

Idag.

Börjar mitt nya liv (igen).

Gnisslet från vagnshjulet tystnar när den rullande kiosken stannar vid vår plats.

"Önskas något att äta eller dricka?"

"Nej, tack", svarar jag och skakar eftertryckligt på huvudet.

Sitter på uteplatsen med en flaska öl i handen (egentligen är det en vanilla coke, men det känns mer passande för "bilden" med en öl) och lyssnar på regnet.

När allt blir lugnt och stilla och mörkret sakta börjar lägga sig det är då tankarna (de mörka) smyger sig på en. Inga aktiviteter, inget solsken och inga vänliga röster som håller dem borta.

Varför blev det som det blev?

Vad hände egentligen?

Vem är Jag, mitt i allt det stora?

Finns det verkligen hopp om lycka längs vägen, och hur samlar man modet som krävs för att möta den rädsla som följer varje tanke och varje val som man gör eller inte gör - när den högsta önskan man bär på är att allting bara ska ordna sig...

Frågorna är För Stora, för många och jag är liten, svag och rädd. Helt utan svar.

Tar en klunk till ur flaskan (burken) och överväger om jag trots allt ska mota bort livsångesten med en tung roman, eller kanske genom att slötitta på någon film (som jag redan sett hundra gånger).

Klunk.

Kanske ett sent kvällssnack med en kompis...

Nej.

Det känns fegt.

Vet ju att Tankar som inte vågar tänkas samlas på hög, längst inne i den stängda (och låsta) garderoben. Föder elefanten som bor där inne, som lever och växer sig stor av de rädslor man inte vågar möta. Tills den dagen den vuxit sig så stor att den spränger garderobens väggar och vildsint stampar omkring som en ostoppbar koloss. Ödelägger.

(Liv.)

Förstör.

(Allt.)

Tar mina långsamma klunkar och låter tankarna skölja över mig. 

Utåt sett är det måndag. Kvällen är sval och skön. Regnet strilar behagligt ner från himlen och förbipasserande kan se en avslappnad, kanske (just nu) lite väl skäggig, man sitta och njuta av stillheten med en kall öl (coke) i handen.

Men innuti.

Där rasar paniken vidare. Frågorna pressar med sin tyngd och hotar att kväva mig med sin totala ogripbarhet. Vet inte om jag vill gråta eller skrika, rasa eller svära. Kämpar tappert emot, men mot vad vet jag inte riktigt.

Lönlöst.

Slappnar av. Släpper taget.

Faller.

Brinner.

Fryser.

Slukas.

Flyter omkring i mörker. Blodet i mina ådror har ersatts av ångest, som pumpar ut sin förlamande kyla till kroppens alla celler. Rädslan fyller mig. Uppfyller mig. Äger mig.

Tiden oändlig, står stilla.

Och så, 

     plötsligt,

          är jag fri.

Känner det i fötterna först. Ett svagt livfullt pirrande. Och ett (livs)lugn. Som sakta stiger upp genom resten av kroppen. När det når munnen kan jag inte motstå att le. Lyckligt.

Krafterna återvänder med varje andetag och snart känner jag mig starkare än någonsin. Kropp och själ är återigen mina egna.

Jag har vunnit.

Jag känner det.

Ikväll har elefanten, minsann, inte fått några ångestbakelser att smaska på. Inte ens en slice oro har den fått att förstulet knapra på där i skrubbens mörker.

"Fick dig, elefantjävel", muttrar jag och skrattar till lite förnöjt vid tanken på hur den krymper ihop där bakom garderobens lykta dörrar.

 

Ahhh,

   den norrländska urskogen. 

De sista utmarkerna.

Den primala rädslans kvarstående högborg, som får källargym och gamla spandextantsmotionärer att framstå som harmlösa och ofarliga i jämförelse.

Hotet här är av en helt annan verklighetsgrad.

Ikväll sker kampen på två plan. Det första kriget består i att förbränna så många som möjligt av de kärleksfulla kalorier som matats i mig (även i sömnen misstänker jag) under vistelsen  hemma hos min mamma. Med vetskapen om att en uppvärmd panpizza, en liten jordgubbstårta, sju sorters kakor och en kittel med middagsresterna väntar där hemma (att inte äta är likställt med rata moderskärleken, så det är inget alternativ) ) så är det bara att bita ihop och få det gjort.

Kamp 2, däremot, är den riktiga kampen. Den handlar om at ta sig levande genom spåret och undgå att uppslukas av de djuriska krafter som lever och verkar i de trollska barrskogarna.

 

Inga gatlyktor lyser upp stigen jag springer på och jag kan tydligt höra mina egna rosslande andetag. Ljudet påminner mer om en parodi på andning och kan vara ett desperat s.o.s. från lungorna som skriker efter syrgas. Mystiska knäppanden och snäppanden signalerar att muskelfästen och leder är på väg att brista. För-hoppningsvis kanske ljuden skrämmer bort farorna som lurar bakom de knotiga trädens kloliknande grenverk.

Hoppas kan man ju.

Med sinnena på helspänn knirkar jag vidare in i skogen. Saknar mina lurar och min musik, men behöver vara på min vakt ikväll. Total närvaro. 

Mina ögon faller på ett rött svettband som ligger på stigen. Kanske tappat av en tidigare joggare, troligtvis samtidigt som han (eller hon) slukades av någon av vildmarkens alla fasor.

Troligtvis.

Svullna fötter bär mig längre in mellan trädkronornas dunkel och tankarna börjar vandra kring svettbandsjoggarens (förmodade) tragiska öde. Kan ha varit björnar som varit i farten, tänker jag.

Eller varg.

Myggen har också varit osedvanligt grymma och aggressiva i sommar. Två eller tre fullvuxna (norrlands)mygg skulle med lätthet kunna flyga iväg med en senig skogsflåsare...

Eller kanske...

Förvildade studenter. Av svält drivna att söka föda i skogarna vid (den allt för sena) upptäckten att CSN inte betalar ut några studiepengar under sommarmånaderna. 

Löpspåret ligger, trots allt, oroväckande nära universitetsområdet.

Skräckbilder av utsvultna högskoleelever i trasiga kläder som, i pakt med skogens bestar, jagar i skogarna efter färskt människokött fyller mitt huvud.

Ryser.

Försöker hålla blicken fäst på stigen, trots att det känns som om Skogen plötsligt vaknat till liv.

*Knaaak*

Någonstans bortom stammar och lövsly knäcks en gren.

"Holy Hell!", skriker jag högt (helt utan värdighet) och tro det eller inte så ökar benen hastigheten helt på eget bevåg. Vet inte om det är i min fantasi eller inte, men överallt runt omkring mig sjuder skogen av ljudliga knakanden och brakanden.

Med ens sluter kroppens alla delar fred med varandra under ett nytt gemensamt mål - ÖVERLEVNAD.

"Run Forrest. Run", ekar det i mitt huvud när jag spurtar vidare i spåret. Utan att blicka bakåt för att möta min(a) förföljare - rabiessmittade grävlingar, jättelika rovinsekter, hämndlystna kronhjortar, eller vad de nu månde vara - flyger jag fram i en fart som borde vara omöjlig för den mänskliga kroppen. Armar och ben går som pistonger och skräcken flödar min kropp med högoktanigt bränsle.

Har ingen aning när jag lämnar skogen bakom mig, men vaknar till sans när jag i raketfart löper förbi en grå volvo på 70-vägsträckan in mot stan. Raglar hemåt, frustande och ångande, och kräks upp samtliga inre organ (som nu tveklöst passerat sitt bäst-före-datum) på mammas nyklippta gräsmatta. Fnittrar, trots det, hysteriskt och flämtande åt det faktum att jag mot alla odds tagit mig genom skogsslingan levande.

Samlar så småningom ihop mig själv och kravlar mot dörren. Inne i hallen, helt oförberedd, överfalls jag av ett potpuri av matos och luftburna smaksensationer. 

"Här ska du få lite nybakta bullar", säger min mor och ger mig ett fryntligt leende. "Man blir hungrig när man springer".

Med en uppgiven suck slår jag mig ner (klockan 22.17) vid det dignande köksbordet, och samtidigt som tänderna sjunker ner i den ugnsvärmda vaniljsnurran inser jag,

(till min fasa)

att jag nu kommer att måsta möta dödens alla hemskheter i skogen, även i morgon.

 

 

Tio lärare till skolan komma så glatt

för att lära små elever om ditt och datt

På Måndagens morgon då startklockan ljuder

Tio lärare sig själva till personalrummet bjuder

att njuta en kopp kaffe i lugn och ro

det är väl inget märkligt månde man tro

 

Bland skriken och ropen, alla ska ha första koppen

en olycka händer och det varma kaffet spills över kroppen

Gastar och skriker då drycken skinnet väl väter

men tystnar sålunda då genom huden det fräter

 

Nio lärare mot lektionerna skyndar och hastar

förbi glada städtanten som förnöjsamt sig rastar

Men ack och ve, trappan såpad och hal

och en stackars lärare ångrar plötsligt sitt val

Studsande ner till trappstegens början

och städerskan börjar uppgivet moppa i sörjan

 

Åtta lärare till klassrummet flämtar

men klass 5a med läraren fnittrande skämtar

De smäller igen dörren, så plötsligt, de unga

och läraren kläms till döds av porten den tunga.

 

Sju lärare ivrigt börjar lektera

men en grupp elever sturskt protestera

Upploppet, på våning 2, följer sitt tydliga mönster

och enda räddningen finns genom ett öppet fönster

 

Sex lärare på rasten kan tillfälligt andas ut

funderar på vad som kan hända innan dagens slut

rasten över och en av dem bryter ihop

men ingen finns kvar som kan höra hennes tysta rop

 

Fem lärare gör sig redo för omgång nummer två

utan att veta hur det kommer att gå

I kemisalen några barn börjar mixtra med syror och baser

och snart rummet fylls utav giftiga gaser

 

Fyra lärare stapplar mot matsalen ner

hand i hand, och stilla de ber

Ett sakta avsked av lunchrastvakten de tar

för när timmen är över, kommer han inte att finnas kvar

 

Tre lärare efter maten mot skogen marscherar

grenar och sly de modigt forcerar

friluftsdagens utmattning i benen den värker

att ytterligare en lärare plötsligt saknas är det ingen som märker

 

Två lärare på väg tillbaka till skolan när klockan slår tre

glada, för dagens aktiviteter överlevde de

Över parkeringsplatsen sneddar de sena

då, från ingenstans, en rasande förälder fäller den ena

 

En lärare högljutt kallas till rektorn vid dagens slut

och inga vittnen ser honom någonsin komma ut.

Så slutar ännu en dag i lärdomskårens spännande saga

och då solen ännu skiner finns väl ingen anledning att klaga...

 

 

"Då har vi påbörjat inflygningen till Skellefteå flygplats".

Samtidigt som kaptenens stämma ljuder i högtalarna tittar vi ut genom flygplansfönstret. Molnen trasas sönder av flygplanets vingar och magen meddelar omedelbart när nedstigningen övergår till verklighet. I sätet framför oss pågår en livlig diskussion mellan ett par som gemensamt ifrågasätter väderleksrapporten som utlovat en solig sommardag, medan de pekar ut genom fönstergluggen mot det gråa kluster som möter oss. Helt klart tunga regnmoln klagar deras enade Stockholmsstämmor.

Men, nej.

Det är inget regnmoln som väntar oss.

Jag håller sonen hårt i handen och sluter ögonen när den första vågen av mygg träffar planet. Insektskroppar stora som tennisbollar krossas mot stålfågelns plåtkropp och vi kränger till några gånger innan piloterna återfår kontrollen. Längre fram i planet är det någon som skriker till och från spridda håll börjar barnen gråta.

Men inte sonen.

Han sitter lugnt bredvid mig, fortfarande med sin hand i min - det är inte hans första besök till pappas hemtrakter.

Hela luftfärden ner ansätts vi gång på gång av de blodtörstiga horderna som försöker bryta sig igenom vårt skyddande pansar. Paret framför oss mumlar lågt tillsammans, kan det månde vara Fadern som är vår...?

När vi slutligen landar har barnens spruckna röster tystnat. Stockholmarna Två sitter forfarande nära och håller om varandra, på ett sätt som vittnar om en möjlig nystart för de unga tu i en värld där allting helt plötsligt inte är så självklart och sekunderna tillsammans blivit dyrbara.

Passagerarna lämnar planet under tystnad och flygvärdinnorna bjuder oss farväl med en avmäten nick. Ord har blivit överflödiga. Utanför möts vi av tungt rustad markpersonal som bränner bort överlevande flygfän med eldkastare.

Ackompanjerade av eldens lågor, som slickar flygplansplåten ren från sargade insektskadaver, vandrar vi långsamt mot vänthallen och bagageutlämningen.

"Pappa, visst är vi i Norrland nu...?"

"Ja, min son...", svarar jag och tittar upp mot den surrande dimma som fyller horisonten.

"...vi är i Norrland nu."

 

Brottningsmatch på gräset.

Jag och sonen (och eventuella grannar som smygtittar från sina fönster).

Vet inte varför, det kanske ingår i far- och sonrelationen, men det blir alltid minst ett tillfälle då styrka ska mätas mot styrka (hans mot min) de veckor han är hos mig. Inget direkt pris står att vinna, förutom äran att för en stund stå som obestridd härskare i sitt eget hus. Medan vi cirklar runt varandra väger jag mina chanser i dagens match. Hjärnan registrerar och analyserar för att komma fram till en lämplig anfallsplan.

 

Jag är större och starkare.

Han är å andra sidan ohyggligt söt, men det känns ändå som att det är en liten plusfaktor för mig.

Jag har erfarenhet.

Han däremot saknar helt spärrar och har inget sinne för spelregler.

Klar fördel till honom.

Han har lärt sig numret till Bris och hur man knappar in det på (den låsta) telefonen.

(Men) jag har varit förutseende nog att gömma telefonen längst upp på  bokhyllan.

Dött lopp där.

Och slutligen.

Han ger ALDRIG (någonsin) upp, vilket bara det skulle kunna avgöra matchen innan den ens börjat.

Men.

Han är kittlig. Väääldigt kittlig.

Svårt att avgöra, men jag hoppas att det kanske jämnar ut varandra.

 

Samtidigt som de grå bearbetar sina data i hopp om att öka mina vinstchanser så inleds den första fasen i gladiatorspelen - psykningen.

"Snart ska du få Lill-Räkan", mumlar jag och försöker se lite farlig (men samtidigt tryggt faderlig) ut.

"Och du, du är en bajskorv", replikerar han.

"När jag får tag på dig så åker du direkt ner i stekpannan och då blir det pojkfärs till middag".

(Hoppas att inga grannar kan höra mig, för deras telefoner har jag inte gömt undan och det finns fler nummer än Bris att ringa till).

Han spänner ögonen i mig och sätter händerna på höfterna. Han försöker se allvarlig ut, men det märks att han har svårt att hålla sig för skratt.

"Och jag ska stoppa dig i en påse och prutta på den och sen spolar jag ner dig i toaletten...". Här gör han en paus samtidigt som han sakta höjer händerna i en dramatisk Shakespeare-gest och tillägger med ljus och högtidlig stämma:

"...och sen får du simma omkring där nere... i kiss och bajs...". Sen kan han inte hålla sig för skratt längre.

"Bajs, bajs...bajs...", fortsätter han och hoppar i sidled i en stor cirkel så att jag inte ska nå honom. 

Smädningsfasen har nått sin kulmen och jag måste sätta in min stöt innan hans klingande barnskratt smittar av sig på mig.

Skratta och brottas går inte.

Gör ett hastigt utfall och trots att den lilla vesslan är snabb så lyckas jag fånga hans ena arm i ett ordentligt grepp.

"Fuskpappa", ropar han samtidigt som han slingrar resten av sin kropp runt mitt ena ben så att vi båda faller till marken i en osorterad hög av armar och ben. Jag tror att jag slagit i armbågen lite lätt, men Superpappan känner ingen smärta (för stunden) och kampen fortsätter.

Lyckas koppla en redig arm- och bensax och han sitter som i ett skruvstäd. Trots det frustar han och kämpar emot, och fastän det är helt orimligt lyckas han till slut få loss en fot och jag passar på att (på låtsas) förnya mitt grepp om hans armar. Snabbt som blixten är han fri och slår urskiljningslöst armarna runt mitt huvud (ingen bra dag att ha nos-piercing kan jag säga). Får bort honom till slut och kör mitt gamla beprövade saxgrepp igen.

Och så är dansen igång.

Jag håller, han bryter sig fri.

Han klämmer ihop mitt huvud - och sen blir det saxen igen.

Fram och tillbaka.

Och sen blir det som det alltid blir.

Han kämpar envetet vidare och jag blir tröttare och tröttare. Till slut behöver jag inte ens fejka mina misslyckade grepp, han tar sig loss ändå. Han kämpar på, allvarligare än någonsin och någonting i hans bestämda uppsyn får mig att börja le.

Då vet jag att det är kört.

Det dröjer inte länge innan jag ligger hoprullad på marken, så ansatt av skrattkramper att jag knappt kan andas, samtidigt som han studsar upp och ner på min mage (eller rygg) och skriker att jag ska ge mig.

Och jag ger mig.

Till slut är det alltid jag som ger mig.

 

Tänk om alla "förluster" kunde vara så jäkla underbara.

=)

 

Står i köket och tittar ut genom fönstret. Är inne på min tredje kopp kaffe. Inne i sonens rum spelar radioteaterns "Olle och Stjärnsälen" och jag hoppas att han snart ska somna.

Tittar på köksklockan och räknar det till en och en halv timme sedan jag såg getingen passera utanför fönstret. 

Förhoppningsvis bara en tillfällighet. Vid tanken på alternativet, att den letar efter sina två försvunna vänner, skälver det till i kroppen.

Jag behöver en god natts sömn.

Säkert bara en tillfällighet.

Säkert.

 

Men för säkerhets skull går jag ett extra varv runt lägenheten för att kolla att dörrar och fönster är stängda och låsta...

 

"Det är i det trängda läget, när allt hopp verkar förlorat, som man kan hitta den sanna styrkan i sig själv"

(låter som något som skulle kunna/säkert har sagts av någon insiktsfull och vis person)

 

   Så fort jag vaknar känner jag att någonting är fel. Jag är inte säker på vad, men det känns i luften. Liggandes på mage vrider jag sakta på huvudet. Metodiskt söker min blick igenom rummet samtidigt som öronen försöker uppfatta något ljud som på något sätt kan förklara olustkänslan som väckts i kroppen. Ingenting konstigt i rummet har registrerats av min knivskarpa blick och det enda ljud jag kan höra är det svaga tickandet från klockan i köket. 

Allt verkar normalt.

Ändå kan jag inte skaka av mig den påtagliga känslan av hotfullhet som verkar fylla mina lungor och min själ för varje återhållsamt andetag jag tar. Känner en kall kåre löpa längst ryggraden, men innan skräcken hinner fängsla min kropp har jag ljudlöst rullat ner på golvet och smyger med hukande steg mot sonens rum. Hjärtat bultar så hårt att det känns som mitt bröst ska explodera. Med blicken svepande mellan hallöppningen och köket förflyttar jag mig hukande mot hans rum och gläntar försiktigt på dörren. Mina lungor fryser till is när den ger ifrån sig ett ljudligt knirkande och någonstans i lägenheten kan jag höra ett svagt, nästan omärkligt, surrande.

Med ens känner jag mig väldigt naken och sårbar där jag sitter och med en djupt andetag trotsar jag rädslan och kastar mig framlänges in i sonens rum. En smidig rullning över bilmattan och jag är på fötter igen, hukande och redo för strid. Ingen attack kommer. Jag sneglar ner mot den lille pojken som fridfullt snusar med huvudet mot kudden. Som alltid täcks halva hans ansikte av nallen och täcket ligger avsparkat nere vid foten av sängen.

Då hör jag surrandet igen.

Det kommer inte härifrån, utan från köket. 

För en sekund överväger jag att stänga igen dörren, låsa den inifrån och sedan hålla ställningarna bakom barrikaden vetandes att jag har ryggen fri. Efter ett hastigt svep med blicken genom rummet, letandes efter något att blockera dörren med, inser jag det fåfänga i en sådan plan. Någon eller något finns där ute och rummet vi befinner oss i är ingen säker plats. Letar efter något tillhygge att beväpna mig med, men hittar inget. 

Surrandet har tystnat.

Utanför hans rum, efter att försiktigt dragit igen dörren, lyssnar jag återigen spänt efter ljud från inkräktaren. 

Ingenting.

Förflyttar mig långsamt med ryggen mot väggen. Ögonen försöker desperat uppfatta något i lägenhetens halvdunkel, men uppfattar ingen rörelse varken från köket eller hallöppningen. Vet inte vilken väg jag ska välja. Köket känns som det naturliga valet, men samtidigt lämnar det mig öppen för angrepp bakifrån om förövaren obemärkligt tagit sig till hallen. Svettpärlorna växer fram på pannan, trots att luften är sval. 

Surrande från köket.

Valet är gjort. 

Flyter som en skugga förbi öppningen som leder mot hallen, stålsätter mig för en plötslig attack och befinner mig sedan upptryckt mot sidan av kylskåpet. Hjärtat bultar som en stånghammare och jag försöker kontrollera min andning för att inte skräcken ska ta min kropp i besittning. Trots kroppens impulser, sticker jag fram huvudet och tittar in i köket. Stolar och bord. Ingen inkräktare. 

Med en hastig blick över axeln smyger jag vidare, fram mot diskbänken. Forfarande kämpandes för att hålla andningen under kontroll öppnar jag försiktigt den tredje kökslådan och plockar åt mig en förskärare. Månljuset som lyser in genom fönstret blänker till i knivens blad när jag flyttar mig längre in i köket. Då hör jag surrandet igen. Den här gången från hallen.

Munnen är torr och rädslan hotar att tränga undan det sista av mitt förstånd. Förlamad av skräck finner jag mig oförmögen att göra något över huvud taget. Vem eller vad det än är så har jag blivit lurad. Genom att använda sig av lägenhetens öppna planlösning har den okände inkräktaren lyckats ta sig ut ur köket samtidigt som jag avancerat från andra hållet. Börjar långsamt retirera tillbaka samma väg jag kom ifrån och har kommit halvvägs när jag återigen hör surrandet från köket, följt av ett ljud som låter som om någon försiktigt knackar på fönsterrutan. Den här gången finns inga tveksamheter. Med kniven höjd tar jag några snabba steg mot matsalsdelen, och då ser jag den.

Svävande i luften, på några centimeters avstånd från köksfönstret iakttar den mig. Dess fascettögon glimmar ondskefullt i mörkret och den förflyttar sig långsamt från sida till sida. Den svartgula kroppen spänns i återhållna spasmiska rörelser och exponerar den sylvassa gadden. Min blick dras mot det andra köksfönstret, som inte riktigt är stängt och blottar en tydlig öppning ut mot nattens mörker som omsluter byggnaden. 

Med ens inser jag hur getingen lyckats ta sig in i lägenheten och jag förbannar min egen slapphet som fått mig att glömma att kontrollera fönstret innan jag gick till sängs. Utan att vara medveten om det har jag backat upp mot väggen och med kniven fortfarande utsträckt framför mig backar jag långsamt bort från den svävande mördaren. Den fixerar mig med blicken, men gör ingen ansats att följa efter mig. Tycker mig höra ett svagt kluckande skratt, men kanske är det rädslan som sätter fantasin i gungning.

Då hörs ett surrande från hallen.

Hjärtat åker upp i halsgropen. 

Utan att släppa köksdemonen med blicken kan jag höra hur ljudet från hallen kommer närmare. 

Hur...?

Då faller den fulla insikten över mig. Det är två stycken.

De har lekt katt och råtta med mig hela tiden och jag har gått rakt i fällan. Flugsmällaren ligger på bordet bredvid sängen, endast några meter från där jag befinner mig, men den skulle lika gärna kunna vara i ett annat universum. Genom att locka in mig i köket har de effektivt skurit av alla mina möjligheter och lämnat mig vapenlös och oskyddad. Diskbänkens nakna stål känns kallt mot min rygg, men är ingenting mot den kyla som fortplantar sig genom min kropp när de två randiga bestarna sakta avancerat från varsitt håll. Sekunderna som tickar iväg kan vara de sista i mitt liv och från ingenstans fyller den vetskapen mig med ett behagligt, värmande lugn. Som om mina antagonister känner av den plötsliga förändringen, stannar de upp och utbyter en osäker blick.

Det är allt jag behöver. 

Innan de hinner förstå vad som hänt har kniven lämnat min hand och roterar flygande genom luften. I samma ögonblick som den ena getingen ger ifrån sig ett surrande skrik har jag kastat mig mot den andra. På något sätt har den förutsett mitt drag och lyckas vrida sig ur vägen för mig och jag finner mig själv flyga handlöst genom luften. Jag slår i golvet. Hårt. Luften pressas ur mina lungor och det svartnar för mina ögon. Trots att kroppen skriker i protest lyckas jag hålla mig vaken och kippar efter andan. Svartgul nummer två har hämtat sig från mitt utfall och kommer susande genom luften. Mina händer famlar efter något att försvara mig med och i sista sekunden sluter sig mina fingrar kring ett av sonens tv-spelsfodral som han alltid, trots allt tjat, lämnar liggandes på golvet. Kroppen från angriparen smätter in i min provisoriska sköld och jag utnyttjar de få sekunder av övertag jag har innan den skakat av sig bedövningen. Jag pressar fodralets smala sida mot dess kropp och naglar fast den mot golvet. Den kämpar emot och plastbiten vrids sakta ur mina svettiga händer. Yrseln hotar någonstans i utkanten av mitt synfält och smaken av blod fyller min mun. Någonstans djupt inne i mig själv hittar jag styrkan och vräker min fulla kroppsvikt mot fodralet.

Getingens huvud skiljs från kroppen med ett ljudligt snäpp och kampen är över.

Jag sjunker ner på rygg bredvid min besegrade fiende och försöker återfå andningen samtidigt som kroppens muskler skakar okontrollerat. Mina krafter är slut. Jag har ingenting mer att ge. Svarta prickar flimrar i mitt synfält och lockar mig mot medvetslöshetens mörker, samtidigt som jag lyssnar efter surret av den andra angriparen som närmar sig för att sätta in nådastöten. Ingenting händer.

Jag vet inte hur länge jag ligger där flämtandes och darrandes på golvet, men allt eftersom återvänder styrkan i kroppen och därmed också hoppet att det fortfarande finns en chans. Släpar mig upp och krypandes på alla fyra tar jag mig till sängbordet och greppar flugsmällaren med min högra hand. 

Rond två. Min tur.

Jag torkar blodet från mungipan med baksidan av min hand och går med långsamma steg mot köket. Jag är vaksam, men inte rädd. Ett leende spelar på mina läppar när jag sakta sveper med vapnet framför mig. Det första jag lägger märke till är kniven som sitter fastnaglad i väggen, men det tar några sekunder innan jag ser getingen som sitter spetsad på den.

Lyckokast, tänker jag när jag drar loss kniven från väggen. Getingens kropp slår mot golvet med ett torrt knastrande. Jag tittar på klockan och ser att det endast är någon timme kvar innan sonen vaknar. Mycket att göra innan dess.

 

   När han vaknar sitter jag vid köksbordet och dricker kaffe. Köksfönstret är ordentligt stängt och de stympade kropparna är sedan länge nedspolade i toaletten. Med en blöt trasa har jag lyckats undanröja alla spår av stridigheter från golv och väggar, även om ett litet jack fortfarande kan synas i tapeten. Kniven ligger i diskmaskinen som redan är igång och flugsmällaren ligger på bordet bredvid sängen, där den brukar ligga.

Medan han sömndrucket slafsar i sig yoghurt och flingor skickar jag en tacksamhetens tanke för att han förskonats vetskapen om våra livssträngars sköra sårbarhet och hur nära avgrundens rand vi i natt befunnit oss. Med en stilla suck tar jag en klunk till av kaffet och grinar till när det svider i såret på läppen. Det är väl trots allt det som det innebär att vara förälder, att vaka och beskydda även de gånger farorna tycks oövervinnerliga och mörkret hotar att sluka den lilla gnista av hopp som förtvivlat kämpar i hjärtats innersta kammare...

 

För alla de som kämpar. Varje dag, och varje natt.

Dag 2

   (i någon sorts form av ett nytt liv, kanske)

 

   Utifrån (tacksamt!) mottagna tips efter min senaste runda ska jag nu ge löpspåret en andra chans. Den gamla damen med de fladdriga armarna är endast ett vagt minne någonstans i bakhuvudet (vilket är en fet jäkla lögn då jag klöser mig ur en mardröm varje natt och vaknar med bilden av henne på näthinnan).

Men, men.

Idag, ska jag möta skogsslingan på ett metodiskt och professionellt sätt. Jag har verktygen och bilden av mina nattliga skräckattacker där jag i egen omfamning vaggar fram och tillbaka i sängen upprepandes orden "det har aldrig hänt, det har aldrig hänt" räcker som bränsle för motivationen.

Går igenom listan i huvudet.

Äggvita, kokt.

*check*

(passade extra utmärkt eftersom äggula bara är äckligt)

En (ägg)kopp med kaffe.

*check*

(saknade mjölk, men vågade inte tumma på reglerna - för mycket står på spel)

Ett glas vatten.

*check*

(visste inte om det skulle vara varmt eller kallt, så jag tog ljummet. Smakade sådär)

 

Nu är kroppen redo för maximal förbränning. Känner faktiskt redan av en sorts tinglande känsla, vilket skulle kunna vara förbränningsmotorn som smyger igång...

Upprepar för mig själv, samtidigt som jag låser dörren, att det inte är löpning som står på agendan idag. MorgonMaximalförbränningsPlanen (möjligtvis förkortat MMP i elitidrottskretsar) bygger på en promenad i hög hastighet i minst 45 minuter (egentligen fick jag ingen exakt tidsangivelse, men tv-shops realistiska muskelskulpterade TapOutXt - grupp körde 45 min dagligen med fantaaastiska resultat så det känns ju som en rimlig tid att utgå ifrån). Det viktiga är dock att inte överskrida hastigheten så att man kommer in i "löptempo" för då bryts (tydligen) samtliga uppbyggda muskler ner ögonblickligen, vilket vore en katastrof med tanke på mödan det är att bygga upp dom... Även om det känns osannolikt att jag skulle "råka" komma upp i en hastighet som varje fiber av min kropp på cellnivå instinktivt motarbetar så har jag även en metod för att möta detta problem:

Jag ska vid jämna mellanrum föra en högljudd konversation med mig själv och så länge jag kan prata utan att kräkas eller svimma så innebär det att jag håller en godtagbar fart. För att inte sätta mig själv på pottkanten så har jag förberett några frågor som inte är alltför avancerade och som jag även i ansträngt tillstånd själv borde kunna besvara. Skräcken vore att stå svarslös ute i spåret, och därmed även oviss om hastigheten jag håller är korrekt eller inte.

Så jäkla beredd. Hörlurar i och den första låten som drar igång är "Here comes the Boom" med Nelly (från den astuffa nyinspelningen av "The Longest yard") och efter att mina vana svensonögon kollat av trafiken (höger, vänster och sedan höger igen) så löper jag kraftfullt över vägen med musiken dånande i mina trumhinnor...

och nej!

kardinalfel.

INTE löpning.

MMP.

Promenad.

Helvete!

Hur kan man inleda en promenad på fel sätt. Självförtroendet darrar till en aning, men jag löser detta med en akutförträngning och låser in känslan längst bak i det undermedvetna (tillsammans med de psykiska men som skapades under förra löppasset). Inser att jag måste byta till mer passande MMP-musik och tack vare Celine Dion får jag en lite mer håglös rytm i kroppen och lunkar iväg längst gåbanan. Machomannen i mig kan inte riktigt skaka av sig känslan av att detta suger (en aning) och jag försöker kompensera min upplevda mesighet genom att krigiskt boxa till några uthängande grenar som korsar min väg. Med svidande knogar och blödade skinn väljer jag dock att underkasta mig situationen med insikten att t o m skuggboxning skulle vara en riskfylld gren för mig.

MMP.

Känner att jag ganska snabbt kommer in i en bra rytm, men blir lite nedslagen då mitt gå-tempo och mitt spring-tempo verkar vara desamma... För att vara på den säkra sidan (hastighetskontroll) börjar jag prata högt för mig själv. En cyklist som precis svischar förbi vänder sig förvirrat om och kastar en hastig blick på mig innan han med farligt hög fart brakar rätt in i en välansad häck som i sann taoistisk anda viker sig för hans tyngd och sedan kastar honom handlöst till marken. Tur att han hade cykelhjälm.

Hans framhjul snurrar fortfarande när han försöker samla ihop sina lemmar och det känns som om han tittar på mig lite förebrående när jag passerar honom. Hans mun försöker forma något ord, men kroppen verkar dessvärre upptagen med att producera syre till hans skälvande lungor. Mina öron är dock döva för omvärldens ljud och Celine sjunger på sista refrängen, vilket innebär att jag redan avverkat drygt tre av mina träningsminuter.

Resten av promenaden till Nolhaga känns väldigt händelselös, av cyklisten ser jag inte röken. Sänder honom en tanke och hoppas att han mår bra och att han ska vara mer aktsam när han cyklar i fortsättningen.

MMP. MMP.

Upprepar det som ett mantra. Känner mig riktigt grym, fastän jag bara går.

Äntligen inne bland trädens skyddande skugga. Tvingas ta ett snabbt beslut om jag ska vika höger eller vänster och utan att tappa rytmen svänger jag höger och fötterna möter stigens mjuka mylla.

Mitt i spåret står två personer och stretchar och min grymme-känsla rinner snabbt av mig när jag identifierar dem som de två "ryskorna" från gymmet. Trots hopkrupna utsträckningspositioner verkar de ändå torna upp sig över mig. Mumlar en bön till högre makter att de inte är hungriga och jag försöker mota bort bilden av mitt utstickande ben, guppandes upp och ner i en av ryskornas mungipor samtidigt som hon förnöjt mumsande kliver vidare i spåret.

Försöker snabbt bygga upp en björnlik manlighetsfasad att gömma mig bakom, men utanför gymmiljön och samtidigt powerwalkandes så känns det som en nästintill omöjlig uppgift. Känner mig snarare som en vindögd och låghalt antilop än ett stolt lejon, men flyter trots det omärkligt förbi under deras radar. Känner hur farten ökat litegrann, men vågar inte göra en "konversationscheck" för att kontrollera hastigheten av rädsla för att kanske dra på mig titanernas uppmärksamhet.

Tack vare Adeles "Someone like you" lugnar jag slutligen ner mig och jag känner i kroppen att rytmen är rätt. 

Solen letar sig in mellan trädkronorna och luften känns frisk.

Backe upp, och backe ner.

Grymmekänslan börjar komma tillbaka.

Möter ett pensionärspar iklädda likfärgade träningsoveraller, men ingen hotbild (mot egot) uppstår då de, precis som jag, promenerar. Kostar till och med på mig ett litet leende, vilket får den gamla damen att rygga tillbaka och krama mannens arm. Blir lite konfunderad, men vid åsynen av min skugga på marken inser jag snabbt att den lejonlika machohållningen från tidigare fortfarande är aktiverad. Slår till en mental strömbrytare och fäller in vingarna samtidigt som marschen fortsätter. 

MMP. MMP. 

Mantrat igång. Gör ett diskret ljudtest. Hastigheten okej.

Hittar snart takten igen och då svetten faktiskt börjat rinna så känns det som om jag tränar på riktigt (fastän jag bara går). Överväger att kanske plocka upp en medelstor stenbumling att bära med mig, men skakar snabbt av mig dylika hulkfasoner. Måste komma ihåg planen. 

Promenad.

(Maximal) Förbränning.

Man måste krypa innan man kan gå (eller egentligen promenera innan man kan springa).

Nöjd över min egen klarsynthet låter jag sakta insikten sjunka in i kropp och själ. Känner hur ett leende bryter ut på mina läppar och jag känner mig både glad och stolt över mina framsteg. Kanske börjar solen skina ännu mer eller så är det bara som jag inbillar mig. Hur som helst - det känns fantastiskt.

Träning.

Promenad.

Skogen.

Hinner insupa känslan av total lycka i några fladdrande sekunder, kanske ett förstadium av nirvana, men längre än så kommer jag inte.

För då.

Faller.

Förbannelsen från Ovan.

Förbi mig, i alldeles för tajta träningsbyxor,  tränger sig ålderdomen (min nemesis) personifierad fram. Frisyren är en annan och ansiktet förbytt, men den påtagliga känslan av förödmjukelse är densamma. Känner hur kroppen instinktivt börjar förbereda sig för Den Sista Dödsruschen. Trots den röda hinna som börjar samlas framför mina ögon lyckas jag på något sätt hitta lugnet och med ordet MMP på repeat, i en hastighet som skulle knäcka till och med smurfarnas greatest-hits-dängor, förblir takten på mina steg oförändrade.

Måste komma ihåg planen.

Jag promenerar (maximal förbränning).

Hon springer. 

Olika saker.

Ingen tävling.

Andhämtningen blir mindre ansträngd när hon försvinner ur synhåll och snart infinner sig faktiskt det goda humöret igen. Kan till och med tillåta mig att imponeras av hennes hurtighet.

Hon är den första av många som svischar förbi mig i spåret, men med varje omspringing så bekommer det mig mindre och mindre. Inte ens när ryskorna passerar mig drabbas mitt jämnmod och faktiskt tycker jag nog att det finns en viss skönhet och grace i hur de plogar sig fram på stigen i sina färgglada spandexdräkter - troligtvis samma dräkter som deras wrestling-alteregon använder, tänker mitt nyvunna fördomsfria sinne.

"MMP", nynnar jag för mig själv och strävar oförtrutet vidare.

Det känns bra.

Och i mig väcks hoppet.

Hoppet om en natt utan uppvaknande i fosterställning, med huvudet ringande av häxliknande tantskratt

Hoppet,

    om en natt...

         en natt utan fruktan.

 

 

 

Pang!

 

(Ajaj-så-In-i-Helvete-ont-det-gör-Kan-Nån-snälla-ge-Mig-ett-nytt-jävla-Liv-Förbannat-Hur-ont-kan-det-Egentligen-göra-Aj-så-jävla-Jävla-det-gör-ju-För-fan-bara-ondare-och-ondare-Åh-Gud-jag-dör-Så-jävla-mycket-och-AJ-så-Jävla-ont-Det-gör)

 

Sitter på golvet i halv lotusställning och profylaxandas samtidigt som jag masserar lilltån som vuxit till nästan dubbel storlek.

 

Bordsbenet skrattar (ljudlöst) åt mig.

 

"Gör det väldigt ont pappa?"

 

(med tillbakahållna tårar)

"Nej det är inte så farligt..."

 

Kampen för överlevnad (eller nåt sånt)

 

På min väg mot gymmet går hjärnan igenom vad som hände under förra träningspasset. Kommer ihåg lugnet efter mötet med den fredliga jätten och ler lite för mig själv, då tanken slår mig att det kanske (när allt kommer omkring) bara var ett trick. Kanske ville han bara få mig att slappna av och släppa på garden, så att jag inte skulle vara beredd då attacken kommer... 
Ju närmare lokalen jag kommer, desto rimligare framstår den förklaringen. Min tidigare så bekymmerslösa gång ersätts av mer bestämda steg och den spända kroppshållningen som växer fram ökar mitt omfång med flera (viktiga och förhoppningsvis skrämmande) centimeter. Väl framme vid gymmet funderar jag på att strunta i att använda mitt träningskort och istället helt sonika slita loss dörren från gångjärnen, för att tydligt visa de övriga gymhannarna där inne att eventuella utmaningar endast kan sluta på ett sätt.
Efter en sekunds eftertanke (dörren ser väldigt robust ut) sätter jag trots allt kortet mot magnetlåset med förhoppningen att min egenproducerade hotfullhet ska räcka för att avskräcka.
Gymmet är tomt.
Inga klirrande hantlar. Inget grymtande eller frustande.
Jag slappnar av (några promille) och funderar om jag precis som andra stora rovdjur borde ta tillfället i akt och markera mitt revir innan andra eventuella carnivorer dyker upp. Sneglar upp mot övervakningskameran och inser att mitt (berättigade) urinskvättande i lokalen troligtvis skulle sluta med en regelrätt avstängning...
Släpar istället fram några riktigt tunga hantlar och förbereder mig för det ultramanliga bröstpresspasset. Tar några djupa andetag och rullar även fram ett par hantlar som är alldeles FÖR tunga och placerar dem i närheten av de andra (som jag faktiskt ska använda). 
Redo.
Har precis klarat av uppvärmning och det första setet när det knackar på rutan. Utanför står en ung, skäggig kille. Hans kropp är lite underdånigt hopkrupen - troligtvis p g a min skrämmande uppenbarelse (eller kanske beror det på de lite för korta kryckorna som ska avlasta hans skadade fot). Han pekar mot dörren och jag förstår att han vädjar till mig att öppna den åt honom.
På grund av sin skada utgör han inget direkt hot mot mig så jag går med lugna och kraftfulla steg och låser upp dörren. Han ler tacksamt mot mig och mumlar fram att hans kort inte fungerade. Jag nickar tyst (och manligt) mot honom för att visa att det är okej och går tillbaka till min plats. Efter några respektfulla sekunder haltar han efter mig in i samma rum och slår sig ner på bänken bredvid min.
Jag grymtar fram att jag håller på att "trappa ner" och att han kan få ta de (alldeles för ultratunga) hantlarna som jag ("precis") är färdig med.
"De är för tunga för mig", säger han och jag nickar i (uppriktig) förståelse mot honom.
Vi tränar båda på under en ordlös tystnad som endast bryts av periodvisa grymtanden och ansträngda frustanden. 
Någon gång under passet kommer ytterligare två muskelspännare in. De gör ett snabbt stopp vid dörröppningen, men troligtvis känner de av den hotfulla stämningen och den elektriskt sprakande farlighet som strömmar ut från min (över)spända manskropp. Utan att ens ha tittat upp för att möta deras blickar, så väljer de ett annat rum att träna i. 
I helkroppsspegeln framför mig möter jag den haltande killens (skräckslagna?) blick och utläser en tillbakahållen och mer eller mindre omärkbar (förutom för mig) tacksamhet för att han tillåts träna i skyddet av min skugga. Jag ler (endast inombords) och gör klart mina sista set, utan att för den sakens skull släppa på alfaposturen.
Väl färdig, efter en tredje nick mot den skadade, är jag på väg mot dörren och undrar (lite sorgset) hur länge den lytta killen kommer att klara sig mot de andra rovhannarna utan mitt beskydd. Kommer antagligen inte se honom igen. Fast det är väl så det fungerar.
Naturens lag.
De starka överlever.
Utom synhåll från gymmet slappnar jag av och återfår min normala kroppshållning och kan andas ut ordentligt.
Det är ansträngande att träna.
Minsann.