dentatueradegiraffen.blogg.se

 

   Redan när jag kommer in i lokalen känner jag av förändringen i luften. Bakom den manligt, råbarkade fasad jag byggt upp på vägen till gymmet smyger sig en vag känsla av osäkerhet in i kroppen. Tar ett djupt andetag och trycker undan känslan innan någon av kroppsbyggarvidundren hinner få upp vittringen. 

 

Går till det vanligtvis fullbelagda hantelrummet, redo att kämpa för mitt utrymme, men det visar sig vara helt tomt.

Perfekt.

Kan höra klirret från vikter och surret från maskiner längre in i gymmet när jag tar den första bänken och börjar rigga min träningsplats. Sprider ut lite olika (tunga) vikter och hantlar och tittar nöjt på sceneriet när jag är färdig. Man kan tydligt se (på de strategiskt utlagda vikterna) att den som tränar vid den här bänken är ryyysligt stark och manlig.

Efter uppvärmningen och ytterligare ett svettigt hantelset, som får musklerna att bränna ordentligt, ryggar jag till när jag möter min egen bild i spegeln. 

Ser riktigt farlig ut.

(Bra)

En kort vattenpaus känns helt legitim, så jag tar med mig min osande farlighetskänsla och vaggar sakta bort mot dryckesfontänen. På vägen dit passerar jag "gym-maskins-rummet", som för ovanlighetens skull är fyllt av frustande och flåsande muskelfascister. 

Hetsen och aggressionen finns i luften, precis som vanligt, men ändå är det något som känns annorlunda... Bicepsberget närmast lägger inte ens märke till mig och (helt utan revirmarkering) fortsätter han slita frenetiskt i gymmaskinens kablar som han maxbelastat, trots att knakandet från hans kropp tydligt visar att det är totalt över hans kapacitet.

Överallt i rummet instängda i sina egna träningsbubblor sliter, lyfter elle drar varje testostorannosaurus (rex) i vikterna som om hans liv hängde på det. Jag vandrar med blicken genom rummet för att förstå vad det är som händer, tills min blick fastnar vid roddmaskinen.

Då får jag förklaringen.

Iförd sin slimmande träningsdräkt och med det långa blonda håret samlat i en (tillsynes) snabbt ihophafsad och (naturligt) ostajlad hästsvans, ror hon saktmodigt genom den ocean av svettande manskroppar som hon (o)medvetet piskar till gränsen för deras förmåga.

Bara genom att vara. Hon.

 

Skakar sakta på huvudet åt det tragiska i mina manliga med- och mottävlares beteende, samtidigt som jag slår mig ner i en ledig maskin och tittar på flytet hos den harmoniska rodderskan. Känner mig inte så törstig när allt kommer omkring, och det kan vara gott att få sitta och pusta ut lite.

Överallt runt den blonda honan sjuder gymmet av aktivitet. Muskler spänns till bristningsgränsen och maskiner skakar i sin överbelastning. Jag skrattar (givetvis tyst och inombords) åt hur lätt det manliga släktet låter sig förledas av en rosa top och några gyllene lockar, samtidigt som jag omedvetet börjar lasta på vikter på min egen maskin. Rodderskan tittar upp på mig och under en sekund eller två möts våra blickar och helt plötsligt bestämmer sig min kropp att de befintliga vikterna på maskinen (som egentligen inte ingår i dagens träningspass och som jag aldrig förut använt) inte känns tillräckliga och lastar på alla lösa vikter som ligger i närheten.

Min hjärna lägger fram en svag protest när jag fattar handtagen och lyfter. Det knakar oroväckande i axlar och leder (eller egentligen i hela överkroppen) när jag gör min första repetition. Vid den andra kan jag känna hur något går sönder och vid den tredje gör det bara ont. Trycket i huvudet ökar och synen börjar bli grumlig. 

Då möter hon min blick igen.

På något sätt hittar jag kraften att fortsätta och efter mina åtta reps kan jag, med någon form av (manlig) värdighet andas ut. Musklerna skriker av smärta och jag vet att ett besök på akuten väntar vid träningspassets slut.

Hon tittar på mig, och ler.

Jag ler tillbaka och med blodsmak i munnen och krampaktigt skälvande muskler börjar jag leta igenom rummet efter fler vikter att lasta på maskinen.