dentatueradegiraffen.blogg.se

In a Galaxy far, far away...

 

"Is the dark side stronger?" (Luke Skywalker)

"No, faster. Easier." (Yoda)

 

Enkelt uttryckt, de onda följer sina egna (själviska) känsloimpulser utan att ta någon hänsyn till hur det påverkar andra. Att vara god däremot innebär raka motsatsen - ett mycket hårdare jobb. Att vara aktivt hjälpsam och att sätta andras bästa först, utan att ge efter för sina egna känsloyttringar.

 

Inser efter en hård självrannsakan av mig själv och veckan som förflutit att jag inte kvalar in som en av de riktiga "good guys", men listar några av de mindre medmänskliga impulser som jag trots allt lyckats undertrycka. Borde väl åtminstonde räcka för att slippa räknas in i de ondas skara, kan man tycka...

 

 

* "släppa" på bromsarna på den gamla tantens rullator där hon satt och vilade halvvägs upp i uppförsbacken, trots att det för mitt inre öga spelades upp som en, visserligen elak, men otroligt komisk kälktur...

 

* gömma hantlarna för den trendigt vältrimmade tjejen när hon gick och fyllde på sin vattenflaska för att få se hennes tafatta försök att med bibehållen värdighet leta efter vikterna samtidigt som hon "avslappnat" står och dricker några konstlade klunkar.

 

* rycka den nyköpta glassen från den söta lilla flickan i rosa klänning som i ett svagt ögonblick höjer glasshanden åt mitt håll och samtidigt vänder blicken åt ett annat håll för att svara på mammas fråga. Löptränad som jag är skulle de aldrig kunnat fånga mig, speciellt eftersom mamman har en tung barnvagn att kånka på.

 

* bryta av två "spikes" i den kaxiga punkarens tuppkam (som sitter framför mig i bussen) när han i sitt esse drar grova (och till mitt försvar ganska kvinnoförnedrande) skämt för sina jämnåriga tonårspolare. Kanske hade kaxigheten svalnat lite med två slokande hårtofsar i anarkistmanen...

 

* köra iväg med postkillens budbil då han lite obetänksamt lämnade dörren öppen och motorn igång när han tvingades lämna bilen för att brottas med en särdeles besvärlig brevlåda.

 

* ge den finklädda mamman och hennes rultige lille pojk en hjälpsam knuff i baken där de stod framåtböjda och fascinerat stirrade ner i parkfontänen tillsammans.

 

* ta bort skylten med "nymålat" från den uppfräschade bänken vid busshållsplatsen för att nyfiket beskåda hur många avfärgningar den penslade sittytan kunde bjuda på.

 

* börja fejkleta efter min "borttappade" plånbok, genom att vända ut och in på kläder och väska, medan den irriterade kön växer sig större och större bakom mig i kassan jag stod i.

 

* erbjuda den gamla damen utanför Willy's att bära hennes matkassar, bara för att få se hennes förvånade min när jag i ett moln av damm spurtar iväg med en kasse i vardera hand som en avtagande prick mot horisonten...

 

* stjäla sonens två kexchoklad som blivit över efter lördagsgodisfrossan.

 

 

   I ärlighetens namn så klarade jag tyvärr inte att motstå den sista impulsen, så kanske tillhör jag "den mörka" sidan trots allt. Åkte visserligen till affären med en präktig skuldkänsla och köpte två nya dagen efteråt, men svag i köttet som jag var åt jag upp dom också...

 

 

 

 

"RUMPSALVA", säger mamman högt och pekar på sin son som hon håller i andra handen.

"Vi behöver köpa RUMPSALVA till honom."

Då hon ökade volymen vid andra tillfället hon nämnde Rumpsalvan kan man vara helt på det säkra att alla i apotekets väntsal har hört henne.

Pojken, kanske 8-9 år gammal, tittar rödkindat ner i golvet och försöker vrida sig ur mammans grepp. Men hennes vitnande knogar ger inte vika och pojken sitter där han sitter.

Killen bredvid tittar mot mig och skakar på huvudet och jag gissar att han, precis som jag, känner sig illa berörd av scenen som utspelas framför våra ögon.

"Jag vet inte vad den heter, men han behöver iallafall en RUMPSALVA...". Här gör högröstade mamman en kort paus (även den känns högljudd) och tillägger sedan:

"...en sån där salva man använder på BÄBISAR".

Den lugna apoteksdamen smyger diskret in en tablett i munnen (valium möjligtvis) och håller upp handen för att stoppa mamman innan hon fortsätter.

"Den finns i hyllan där borta, intimhygien", säger hon med (lugn) yrkesmässig diskretion.

Mamman vänder sig om och sveper över medicinhyllorna med oförstående blick och är precis på väg att öppna munnen när apotekskvinnan (tack gode Gud) tar henne i armen.

"Vänta lite så ska jag visa er."

Med en förvånansvärd hastighet har expediten lämnat kassornas skyddande valv och tagit täten mot IH-hyllan. Jag känner en värmens lättnad i kroppen, att pojkens offentliga förödmjukelse äntligen är över och ger en mental guldstjärna åt den medkännande apotekaren.

Men tydligen är tystnaden och den nyvunna fridfulla harmonin för mycket för Mamma Prata Högt och Tydligt.

"Om du bara lät bli att KLIA dig i RUMPAN hela tiden. Hela tiden håller du på, trots att jag sagt åt dig att du ska sluta."

Trion passerar och jag möter den unga pojkens blick, som undergivet ber mig att avsluta hans lidande. Men det finns ingenting jag kan göra och likt Sofokles ödesmättade komposium fortsätter tragiken. Jag försöker att stänga av och, precis som resten av de köande, anstränger jag mig för att fokusera på allting annat. Trots detta tvingas jag räkna till ordet RUMPSALVA ytterligare sex gånger innan köpet äntligen är över. 

Lika ljudligt som hon kom, såg och krossade så lämnar mamman rummet till ekot av sina egna ord och med resterna av sin tillintetgjorde son i näven.

 

"Stackars unge", muttrar killen bredvid mig och slår upp sin Metro.

Jag nickar instämmande, men är för arg för att kunna säga något.

Rasande över skymfen som pojken utsattes för av sin egen mamma.

Ursinnig för att inte en enda vuxen människa i rummet lyfte ett finger till hans försvar.

Och.

Skamsen, för att jag var en av de vuxna som ingenting gjorde...