dentatueradegiraffen.blogg.se

 

 

"RUMPSALVA", säger mamman högt och pekar på sin son som hon håller i andra handen.

"Vi behöver köpa RUMPSALVA till honom."

Då hon ökade volymen vid andra tillfället hon nämnde Rumpsalvan kan man vara helt på det säkra att alla i apotekets väntsal har hört henne.

Pojken, kanske 8-9 år gammal, tittar rödkindat ner i golvet och försöker vrida sig ur mammans grepp. Men hennes vitnande knogar ger inte vika och pojken sitter där han sitter.

Killen bredvid tittar mot mig och skakar på huvudet och jag gissar att han, precis som jag, känner sig illa berörd av scenen som utspelas framför våra ögon.

"Jag vet inte vad den heter, men han behöver iallafall en RUMPSALVA...". Här gör högröstade mamman en kort paus (även den känns högljudd) och tillägger sedan:

"...en sån där salva man använder på BÄBISAR".

Den lugna apoteksdamen smyger diskret in en tablett i munnen (valium möjligtvis) och håller upp handen för att stoppa mamman innan hon fortsätter.

"Den finns i hyllan där borta, intimhygien", säger hon med (lugn) yrkesmässig diskretion.

Mamman vänder sig om och sveper över medicinhyllorna med oförstående blick och är precis på väg att öppna munnen när apotekskvinnan (tack gode Gud) tar henne i armen.

"Vänta lite så ska jag visa er."

Med en förvånansvärd hastighet har expediten lämnat kassornas skyddande valv och tagit täten mot IH-hyllan. Jag känner en värmens lättnad i kroppen, att pojkens offentliga förödmjukelse äntligen är över och ger en mental guldstjärna åt den medkännande apotekaren.

Men tydligen är tystnaden och den nyvunna fridfulla harmonin för mycket för Mamma Prata Högt och Tydligt.

"Om du bara lät bli att KLIA dig i RUMPAN hela tiden. Hela tiden håller du på, trots att jag sagt åt dig att du ska sluta."

Trion passerar och jag möter den unga pojkens blick, som undergivet ber mig att avsluta hans lidande. Men det finns ingenting jag kan göra och likt Sofokles ödesmättade komposium fortsätter tragiken. Jag försöker att stänga av och, precis som resten av de köande, anstränger jag mig för att fokusera på allting annat. Trots detta tvingas jag räkna till ordet RUMPSALVA ytterligare sex gånger innan köpet äntligen är över. 

Lika ljudligt som hon kom, såg och krossade så lämnar mamman rummet till ekot av sina egna ord och med resterna av sin tillintetgjorde son i näven.

 

"Stackars unge", muttrar killen bredvid mig och slår upp sin Metro.

Jag nickar instämmande, men är för arg för att kunna säga något.

Rasande över skymfen som pojken utsattes för av sin egen mamma.

Ursinnig för att inte en enda vuxen människa i rummet lyfte ett finger till hans försvar.

Och.

Skamsen, för att jag var en av de vuxna som ingenting gjorde...