dentatueradegiraffen.blogg.se

Att vara medmänniska

 

 

Solen skiner.

Nya löparskor.

Grymma solglasögon (tyvärr inte slipade, så allt som är längre bort än 5 meter är suddigt).

Grymfaktorn är viktig.

Redan efter dom första löpstegen känner jag att det kommer att bli en bra runda idag. Efter ett otal varv i skog och mark har kroppen slutligen accepterat att löpningen är här för att stanna.

Väljer att prova en ny rutt idag och springer genom radhusområdet. Det verkar vara den stora Biltvättardagen, för överallt står barbröstade, grovbukade medelålders män (i lite för ynkliga shorts) och pustar tungt när de skrubbar och polerar sina ögonstenar.

Känner mig fjäderlätt och studsar hurtigt förbi de flåsande bilbadarna. En kvinnlig joggare, med nästan lika coola solglasögon som mig, möter mig och vi hälsar på varandra med ett generöst leende och en liten förstulen handvink (vilket är helt i sin ordning eftersom jag nu kan springa utan respirator, alltså ingår jag per automatik nu i joggarnas muntra skara).

Har redan avverkat 20 minuter och det känns fortfarande som om jag flyter fram.

 

I en kurva, vid ett litet skogsparti, som smugit sig in bland hyreshusen, stöter jag på två gubbar med rullatorer. Den ena sitter lutad mot sin och tittar på sin vän som kryper omkring i gräset bredvid gångvägen. Eftersom jag inte har mina glasögon på mig kan jag bara gissa mig till vad han håller på med. Min första tanke är att han kanske försöker fånga en hare eller kanske frossar i en svampgömma han hittat. 

Sedan ser jag att hans rullator har ramlat omkull och att han försöker att ta sig upp. Förstår snabbt av deras slitna, rödmosiga uppsyn och kassarna från systemet vilka typer de är. Min uppfostran har lärt mig att vid mötet med "sådana" så vänder man blicken åt ett annat håll, låtsas som om man inget sett och går vidare i livet som om ingenting hänt.

Inte idag.

Jag tvärnitar och plockar av mig hörlurarna.

"Vad är det som har hänt?", frågar jag.

"Jag har för faan ramlat omkull ser du väl!", sluddrar den store mannen i gräset och skrattar lite rossligt.

Jag frågar om jag får hjälpa honom upp och han svarar att han "fan inte ska stoppa mig" och efter många om och men lyckas jag få upp den stora gubben som förtydligar att bara för att jag får hålla om honom så betyder det inte att det kommer att bli nåt romantiskt mellan oss. 

Kan inte låta bli att skratta åt det bisarra, både i hans kommentar och i det faktum att jag står och stöttar upp nån som är dubbelt så lång som mig vilket måste se ganska lustigt ut...

Eftersom han bor alldeles i närheten bestämmer jag mig för att hjälpa honom hem. Hela vägen svajar han farligt och hans ena ben skakar okontrollerat av ansträngingen. Han är en skämtsam prick Tommy, som han heter, och det blir många skratt där vi stapplar oss fram längst vägen.

Mitt i en mening tystnar han och jag ser att det kommer tårar från hans ögon.

"Du är en snäll gosse du", säger han.

"Att du hjälper mig hem så här, en tokig gammal gubbe som inte ens kan gå själv..."

Han snörvlar lite och svajar på.

"Och du har inte spottat på mig heller", fortsätter han.

Då går det upp för mig i vilket utsatt läge den ostadiga jätten befinner sig och hur förödmjukande hela situationen måste vara för honom. Låter inte det tragiska som han precis sagt sjunka in i hjärtat, utan försöker vara uppmuntrande och vi skämtar oss vidare fram till hans lägenhet.

Hans kompis Jimmy kommer ikapp oss precis när vi får upp dörren och Tommy ramlar in i hallen. Under tiden jag försöker hjälpa honom upp så ramlar även Jimmy in i lägenheten. I ett annat läge hade jag kanske skrattat åt det komiska i situationen, men nu känns det bara tragiskt.

Till slut lyckas jag hjälpa båda klumparna upp i var sin fåtölj. Jimmy tar mig i handen och tackar mig samtidigt som han för fjärde gången frågar vad jag heter. Tommy har börjat gråta igen och hans jättelika hand sluter sig om min när jag gör mig redo att gå.

"En snäll pojk är du. Jag hade aldrig klarat att ta mig hem själv..."

"Alla vill vi väl komma hem", svarar jag.

"Hoppas ni har en trevlig kväll grabbar", säger jag och precis innan jag stänger ytterdörren ropar Jimmy att om jag någonsin behöver hjälp så hoppas han att dom kan hjälpa mig. För det är ju det medmänniskor gör, avslutar han...

 

När jag springer därifrån med dånande musik i hörlurarna, känner jag en stor tacksamhet för allt det goda jag faktiskt har i mitt liv. Och alla möjligheter som jag själv äger. Något jag alltför ofta tar för givet.

Funderar över det Jimmy sa och om vem som egentligen hjälpt vem idag.

Eller,

så har vi kanske hjälpt varandra.

 

Så som medmänniskor gör...

 

   Redan när jag kommer in i lokalen känner jag av förändringen i luften. Bakom den manligt, råbarkade fasad jag byggt upp på vägen till gymmet smyger sig en vag känsla av osäkerhet in i kroppen. Tar ett djupt andetag och trycker undan känslan innan någon av kroppsbyggarvidundren hinner få upp vittringen. 

 

Går till det vanligtvis fullbelagda hantelrummet, redo att kämpa för mitt utrymme, men det visar sig vara helt tomt.

Perfekt.

Kan höra klirret från vikter och surret från maskiner längre in i gymmet när jag tar den första bänken och börjar rigga min träningsplats. Sprider ut lite olika (tunga) vikter och hantlar och tittar nöjt på sceneriet när jag är färdig. Man kan tydligt se (på de strategiskt utlagda vikterna) att den som tränar vid den här bänken är ryyysligt stark och manlig.

Efter uppvärmningen och ytterligare ett svettigt hantelset, som får musklerna att bränna ordentligt, ryggar jag till när jag möter min egen bild i spegeln. 

Ser riktigt farlig ut.

(Bra)

En kort vattenpaus känns helt legitim, så jag tar med mig min osande farlighetskänsla och vaggar sakta bort mot dryckesfontänen. På vägen dit passerar jag "gym-maskins-rummet", som för ovanlighetens skull är fyllt av frustande och flåsande muskelfascister. 

Hetsen och aggressionen finns i luften, precis som vanligt, men ändå är det något som känns annorlunda... Bicepsberget närmast lägger inte ens märke till mig och (helt utan revirmarkering) fortsätter han slita frenetiskt i gymmaskinens kablar som han maxbelastat, trots att knakandet från hans kropp tydligt visar att det är totalt över hans kapacitet.

Överallt i rummet instängda i sina egna träningsbubblor sliter, lyfter elle drar varje testostorannosaurus (rex) i vikterna som om hans liv hängde på det. Jag vandrar med blicken genom rummet för att förstå vad det är som händer, tills min blick fastnar vid roddmaskinen.

Då får jag förklaringen.

Iförd sin slimmande träningsdräkt och med det långa blonda håret samlat i en (tillsynes) snabbt ihophafsad och (naturligt) ostajlad hästsvans, ror hon saktmodigt genom den ocean av svettande manskroppar som hon (o)medvetet piskar till gränsen för deras förmåga.

Bara genom att vara. Hon.

 

Skakar sakta på huvudet åt det tragiska i mina manliga med- och mottävlares beteende, samtidigt som jag slår mig ner i en ledig maskin och tittar på flytet hos den harmoniska rodderskan. Känner mig inte så törstig när allt kommer omkring, och det kan vara gott att få sitta och pusta ut lite.

Överallt runt den blonda honan sjuder gymmet av aktivitet. Muskler spänns till bristningsgränsen och maskiner skakar i sin överbelastning. Jag skrattar (givetvis tyst och inombords) åt hur lätt det manliga släktet låter sig förledas av en rosa top och några gyllene lockar, samtidigt som jag omedvetet börjar lasta på vikter på min egen maskin. Rodderskan tittar upp på mig och under en sekund eller två möts våra blickar och helt plötsligt bestämmer sig min kropp att de befintliga vikterna på maskinen (som egentligen inte ingår i dagens träningspass och som jag aldrig förut använt) inte känns tillräckliga och lastar på alla lösa vikter som ligger i närheten.

Min hjärna lägger fram en svag protest när jag fattar handtagen och lyfter. Det knakar oroväckande i axlar och leder (eller egentligen i hela överkroppen) när jag gör min första repetition. Vid den andra kan jag känna hur något går sönder och vid den tredje gör det bara ont. Trycket i huvudet ökar och synen börjar bli grumlig. 

Då möter hon min blick igen.

På något sätt hittar jag kraften att fortsätta och efter mina åtta reps kan jag, med någon form av (manlig) värdighet andas ut. Musklerna skriker av smärta och jag vet att ett besök på akuten väntar vid träningspassets slut.

Hon tittar på mig, och ler.

Jag ler tillbaka och med blodsmak i munnen och krampaktigt skälvande muskler börjar jag leta igenom rummet efter fler vikter att lasta på maskinen.