dentatueradegiraffen.blogg.se

Att vara medmänniska

 

 

Solen skiner.

Nya löparskor.

Grymma solglasögon (tyvärr inte slipade, så allt som är längre bort än 5 meter är suddigt).

Grymfaktorn är viktig.

Redan efter dom första löpstegen känner jag att det kommer att bli en bra runda idag. Efter ett otal varv i skog och mark har kroppen slutligen accepterat att löpningen är här för att stanna.

Väljer att prova en ny rutt idag och springer genom radhusområdet. Det verkar vara den stora Biltvättardagen, för överallt står barbröstade, grovbukade medelålders män (i lite för ynkliga shorts) och pustar tungt när de skrubbar och polerar sina ögonstenar.

Känner mig fjäderlätt och studsar hurtigt förbi de flåsande bilbadarna. En kvinnlig joggare, med nästan lika coola solglasögon som mig, möter mig och vi hälsar på varandra med ett generöst leende och en liten förstulen handvink (vilket är helt i sin ordning eftersom jag nu kan springa utan respirator, alltså ingår jag per automatik nu i joggarnas muntra skara).

Har redan avverkat 20 minuter och det känns fortfarande som om jag flyter fram.

 

I en kurva, vid ett litet skogsparti, som smugit sig in bland hyreshusen, stöter jag på två gubbar med rullatorer. Den ena sitter lutad mot sin och tittar på sin vän som kryper omkring i gräset bredvid gångvägen. Eftersom jag inte har mina glasögon på mig kan jag bara gissa mig till vad han håller på med. Min första tanke är att han kanske försöker fånga en hare eller kanske frossar i en svampgömma han hittat. 

Sedan ser jag att hans rullator har ramlat omkull och att han försöker att ta sig upp. Förstår snabbt av deras slitna, rödmosiga uppsyn och kassarna från systemet vilka typer de är. Min uppfostran har lärt mig att vid mötet med "sådana" så vänder man blicken åt ett annat håll, låtsas som om man inget sett och går vidare i livet som om ingenting hänt.

Inte idag.

Jag tvärnitar och plockar av mig hörlurarna.

"Vad är det som har hänt?", frågar jag.

"Jag har för faan ramlat omkull ser du väl!", sluddrar den store mannen i gräset och skrattar lite rossligt.

Jag frågar om jag får hjälpa honom upp och han svarar att han "fan inte ska stoppa mig" och efter många om och men lyckas jag få upp den stora gubben som förtydligar att bara för att jag får hålla om honom så betyder det inte att det kommer att bli nåt romantiskt mellan oss. 

Kan inte låta bli att skratta åt det bisarra, både i hans kommentar och i det faktum att jag står och stöttar upp nån som är dubbelt så lång som mig vilket måste se ganska lustigt ut...

Eftersom han bor alldeles i närheten bestämmer jag mig för att hjälpa honom hem. Hela vägen svajar han farligt och hans ena ben skakar okontrollerat av ansträngingen. Han är en skämtsam prick Tommy, som han heter, och det blir många skratt där vi stapplar oss fram längst vägen.

Mitt i en mening tystnar han och jag ser att det kommer tårar från hans ögon.

"Du är en snäll gosse du", säger han.

"Att du hjälper mig hem så här, en tokig gammal gubbe som inte ens kan gå själv..."

Han snörvlar lite och svajar på.

"Och du har inte spottat på mig heller", fortsätter han.

Då går det upp för mig i vilket utsatt läge den ostadiga jätten befinner sig och hur förödmjukande hela situationen måste vara för honom. Låter inte det tragiska som han precis sagt sjunka in i hjärtat, utan försöker vara uppmuntrande och vi skämtar oss vidare fram till hans lägenhet.

Hans kompis Jimmy kommer ikapp oss precis när vi får upp dörren och Tommy ramlar in i hallen. Under tiden jag försöker hjälpa honom upp så ramlar även Jimmy in i lägenheten. I ett annat läge hade jag kanske skrattat åt det komiska i situationen, men nu känns det bara tragiskt.

Till slut lyckas jag hjälpa båda klumparna upp i var sin fåtölj. Jimmy tar mig i handen och tackar mig samtidigt som han för fjärde gången frågar vad jag heter. Tommy har börjat gråta igen och hans jättelika hand sluter sig om min när jag gör mig redo att gå.

"En snäll pojk är du. Jag hade aldrig klarat att ta mig hem själv..."

"Alla vill vi väl komma hem", svarar jag.

"Hoppas ni har en trevlig kväll grabbar", säger jag och precis innan jag stänger ytterdörren ropar Jimmy att om jag någonsin behöver hjälp så hoppas han att dom kan hjälpa mig. För det är ju det medmänniskor gör, avslutar han...

 

När jag springer därifrån med dånande musik i hörlurarna, känner jag en stor tacksamhet för allt det goda jag faktiskt har i mitt liv. Och alla möjligheter som jag själv äger. Något jag alltför ofta tar för givet.

Funderar över det Jimmy sa och om vem som egentligen hjälpt vem idag.

Eller,

så har vi kanske hjälpt varandra.

 

Så som medmänniskor gör...