dentatueradegiraffen.blogg.se

Träningspass. Löpning.
I skogen.

Inspirerad av min sommarfräscha kollega har jag släpat min stela "dagen-efter-träning-jag-stretchade-för-lite"-kropp ur sängen och joggar med knappt synbara löpsteg mot skogsslingan i Nolhaga park.
Hjärtat bultar, svetten pärlar och kroppen skriker efter näring (har ju självklart inte ätit någon frukost innan eftersom det maximerar förbränningen under dagen, eller nån sån skit). Väl framme vid löpspåret kämpar jag mot impulsen att dra ner på tempot (vilket skulle innebära ett regelrätt stillastående). Lyckas på något sätt ta mig förbi den första "väggen" och kroppen mår så där dåligt som den brukar göra när man springer.
Minuterna tickar på och med en stadig hastighet på ca 1,2 km/h så har jag hittat någon sorts rytm som fungerar. De flesta organen i kroppen får tillräcklig syresättning för att fungera och plågorna som kommer i regelbundna intensiva vågor skapar sin egen sorts harmoni. Självförtroendet börjar byggas upp och jag tänker ljudligt "Ur spår!" (tyst i mitt huvud) fastän inga andra människor syns till i spåret.
Då händer det.
I omkörningsfilen, utan någon som helst förvarning, ångar en äldre dam förbi. Allt händer så snabbt, men mitt i min ansträngda andhämtning uppfattar jag hennes korta vita hår (á la tantfrisyr), ett rynkigt ansikte (utan tillstymmelse till svettpärlor) vilket tillsammans med den allmänt krumma kroppshållningen får mig att dra slutsatsen att hon ligger i 60+ kategorin...
Någonting, kanske stolthet eller värdighet, går sönder i mig och jag inser att jag precis blivit förödmjukad och att sekunderna att reparera detta nederlag håller på att glida mig ur händerna. Trots att kroppen skriker "lägg ner för helvete, det är inte värt det" så hittar (det manliga) egot kraft nog att ryta (pipa) ett "shut up" tillbaka och mot alla biologiska, fysiologiska och filosofiska odds åstadkommer kroppen det omöjliga och farten ökar.
Elden som brinner i mina lungor känns som ett litet pris att betala för varje steg som jag tar in på den vaggande kvinnan framför mig. Känslan av seger blandas med längtan att fatta dödens framsträckta hand och omfamna hans löfte om evig stillhet utan pina. Jag är så nära att jag kan räkna vecken i hennes förslappade nackskinn när vi rundar en krök och möts av...Uppförsbacken from Hell.
Spelet är förlorat.
Jag vet det, men fortsätter ändå.
Det är tungt. Måste andas genom näsan eftersom lungorna kommer att ramla ut om jag öppnar munnen. 
Fladdrande farmorsarmar försvinner uppför backen i ett behagligt rultande och ut ur mitt synfält.
Förnedringen är total.
Jag funderar på att rulla in under en buske för att sakta förmultna, men väljer att bita ihop. Väl hemma kommer tårarna att omärkligt blandas med strålarna från duschen. Och i morgon.
Då är det en ny dag.