dentatueradegiraffen.blogg.se

Drar en nummerlapp.

Nr 120.

Tittar upp på nummertavlan ovanför kassorna (nu betjänas nr 116) och lägger samtidigt märke till det totala lugnet som genomsyrar rummet. Det hektiska tempot i köpcentret utanför tillhör helt klart en annan värld som ligger långt från den plats jag befinner mig nu. Lutar mig mot en pelare och tittar upp på nummertavlan igen.

Bara fyra nummer.

Skönt.

Tre av kassorna är bemannade av harmoniosanade, glasögonprydda kvinnor i obestämbar ålder. Endast en av dem expedierar en kund (en medelålders kvinna som ser ut att ha solat en heeel del...och sedan ytterligare några timmar). De två andra sitter bakom sina skärmar och skriver på ett avslappnat, men samtidigt frenetiskt sätt som tydligt visar deras (påtagliga) upptagenhet.

Bakom dem rör sig ytterligare två pharmacister (eller hur det nu stavas) långsamt fram och tillbaka i vad som verkar vara regelbundna slingor. De öppnar och stänger lådor, tar upp något eller lägger ner något. Ibland markerar de något med en penna. Förutom ljudet av hasande fötter och det distinkta klicket från tangentborden hörs ingenting.

Har ingen klocka så jag vet inte hur lång tid som passerat, men fötterna börjar göra ont så jag sätter mig ner på en stol bredvid en kvinna i blommig klänning. Hon ler mot mig och jag gör mitt bästa för att hålla mina svettporer stängda när jag passerar henne. Stolen är helt enligt senaste modedesign - snygg och jävligt obekväm.

Lutar mig bakåt och suckar.

Klick-klick-klick, från tangentborden.

Den expedierande apotekaren mumlar något ohörbart till kunden som sakta nickar till svar (antagligen för att hon inte kan höra vad kvinnan säger).

Tiden går sååå låååååångsamt.

Börjar bli sömnig och undrar i mitt stilla sinne hur låg puls man måste ha för att det ska räknas som att man ligger i koma.

Allt är lugnt.

Så lugnt...

...

 

Vaknar med ett plötsligt ryck!

Handen kramar instinktivt åt runt kölappen som nästan glidit ur mitt grepp och jag tittar mig förskrämt omkring för att se om någon lagt märke till min prekära situation.

Hoppas att jag inte snarkade.

Runt omkring mig står eller sitter människor, alla med samma glasartade blick - som om de alla satts på energisparläge. Tycker mig se en droppe saliv sakta rinna från mungipan på en äldre dam som sitter mitt emot mig. Ingen tar någon notis om mig över huvud taget. Tittar upp på kötavlan, övertygad om att jag missat min tur under mitt besök till SleepyLand.

'Nu betjänas nr 116,5'.

Vad i hel...?

Hur är det möjligt?

Det måste vara ett skämt!

Känner hur det tänder till i mig, men innan ilskan hinner blomma ut sätter den specialkomponerade (låghaltigt syresatta) apoteksluften in och jag sjunker kraftlöst ner på stolen igen. Inser uppgivet att jag, precis som övriga köande zombiefår, är bunden att på obestämd tid vänta tills det blir min tur.

Ber en stilla bön om att jag ska bli klar i tid så att jag hinner träffa min son kl 10 i morgon...