dentatueradegiraffen.blogg.se

Hemresan

 

 

   Så har då tiden slutligen kommit och det har blivit dags att lämna barndomshemmet, och som fåglarna, flyga söderut. Trots att endast 12 dagar gått så har mycket förändrats. Min en gång så välskulpturerade (ja, eller iallafall medelmåttiga) kropp har stöpts om i en helt ny form.

Jag försökte kämpa emot in i det sista, men fick erkänna mig besegrad vid upptäckten av att mamma nattetid matade mig (intravenöst) med nedmalda pizzarester och kaksmulor. Hemma i götet vankas det många timmar av muskelstint stirrande bland källargymmets hantlar och mycket flåsande i Nolhagaspåret. 

Sonen, däremot, verkar dock uppskatta den nya situationen när han skrattande rullar pappa Boll till bilen.

Visserligen slipper jag i mitt klotliknande tillstånd bära väskorna eller agera chaufför, men den segerkänslan förtas ganska snabbt när de spänner fast mig på biltaket. Den hemmagjorda kaftanen (då mina egna kläder blivit för små har mamma sytt ett nytt klädstycke av en stor bordsduk och några gamla gardiner) fladdrar i vinden när mamma Ahab kör ut på motorvägen med den Vita Valen stadigt fastsurrad på taket. Med blicken i himlen undgår jag pinsam ögonkontakt med förbipasserande.

Efter endast ett kort stopp längst vägen, för att dra åt spännbanden (varpå hon även passar på att smyga till mig några hemmagjorda köttbullar, som hon för säkerhets skull gömt undan i handväskan), är vi framme vid flygplatsen.

Mamma vinkar med tårfyllda ögon åt oss när gaffeltrucken lasar in mig i flygplanet. Vinschar och kranar lotsar mig tryggt och säkert (och med lagom tilltagen dos skamsenhet) till våra angivna säten. En vaken flygvärdinna lyckas nätt och jämnt rädda sonen från att kvävas till döds när min kropp flyter ut över passagerarstolarna (blev tyvärr tvungen att boka en extra). När planet sedemera lyfter så tippar vi en aning åt vänster, men varken medpassagerare eller "cabin crew" väljer (vilket jag är tacksam för) att kommentera vad det beror på.

 

I samma ögonblick som flygvärdinnorna kommer rullande med sin plåtvagn längst mittgången, så har jag bestämt mig. 

Nu.

Idag.

Börjar mitt nya liv (igen).

Gnisslet från vagnshjulet tystnar när den rullande kiosken stannar vid vår plats.

"Önskas något att äta eller dricka?"

"Nej, tack", svarar jag och skakar eftertryckligt på huvudet.