dentatueradegiraffen.blogg.se

Sitter på uteplatsen med en flaska öl i handen (egentligen är det en vanilla coke, men det känns mer passande för "bilden" med en öl) och lyssnar på regnet.

När allt blir lugnt och stilla och mörkret sakta börjar lägga sig det är då tankarna (de mörka) smyger sig på en. Inga aktiviteter, inget solsken och inga vänliga röster som håller dem borta.

Varför blev det som det blev?

Vad hände egentligen?

Vem är Jag, mitt i allt det stora?

Finns det verkligen hopp om lycka längs vägen, och hur samlar man modet som krävs för att möta den rädsla som följer varje tanke och varje val som man gör eller inte gör - när den högsta önskan man bär på är att allting bara ska ordna sig...

Frågorna är För Stora, för många och jag är liten, svag och rädd. Helt utan svar.

Tar en klunk till ur flaskan (burken) och överväger om jag trots allt ska mota bort livsångesten med en tung roman, eller kanske genom att slötitta på någon film (som jag redan sett hundra gånger).

Klunk.

Kanske ett sent kvällssnack med en kompis...

Nej.

Det känns fegt.

Vet ju att Tankar som inte vågar tänkas samlas på hög, längst inne i den stängda (och låsta) garderoben. Föder elefanten som bor där inne, som lever och växer sig stor av de rädslor man inte vågar möta. Tills den dagen den vuxit sig så stor att den spränger garderobens väggar och vildsint stampar omkring som en ostoppbar koloss. Ödelägger.

(Liv.)

Förstör.

(Allt.)

Tar mina långsamma klunkar och låter tankarna skölja över mig. 

Utåt sett är det måndag. Kvällen är sval och skön. Regnet strilar behagligt ner från himlen och förbipasserande kan se en avslappnad, kanske (just nu) lite väl skäggig, man sitta och njuta av stillheten med en kall öl (coke) i handen.

Men innuti.

Där rasar paniken vidare. Frågorna pressar med sin tyngd och hotar att kväva mig med sin totala ogripbarhet. Vet inte om jag vill gråta eller skrika, rasa eller svära. Kämpar tappert emot, men mot vad vet jag inte riktigt.

Lönlöst.

Slappnar av. Släpper taget.

Faller.

Brinner.

Fryser.

Slukas.

Flyter omkring i mörker. Blodet i mina ådror har ersatts av ångest, som pumpar ut sin förlamande kyla till kroppens alla celler. Rädslan fyller mig. Uppfyller mig. Äger mig.

Tiden oändlig, står stilla.

Och så, 

     plötsligt,

          är jag fri.

Känner det i fötterna först. Ett svagt livfullt pirrande. Och ett (livs)lugn. Som sakta stiger upp genom resten av kroppen. När det når munnen kan jag inte motstå att le. Lyckligt.

Krafterna återvänder med varje andetag och snart känner jag mig starkare än någonsin. Kropp och själ är återigen mina egna.

Jag har vunnit.

Jag känner det.

Ikväll har elefanten, minsann, inte fått några ångestbakelser att smaska på. Inte ens en slice oro har den fått att förstulet knapra på där i skrubbens mörker.

"Fick dig, elefantjävel", muttrar jag och skrattar till lite förnöjt vid tanken på hur den krymper ihop där bakom garderobens lykta dörrar.