EnGarde
Brottningsmatch på gräset.
Jag och sonen (och eventuella grannar som smygtittar från sina fönster).
Vet inte varför, det kanske ingår i far- och sonrelationen, men det blir alltid minst ett tillfälle då styrka ska mätas mot styrka (hans mot min) de veckor han är hos mig. Inget direkt pris står att vinna, förutom äran att för en stund stå som obestridd härskare i sitt eget hus. Medan vi cirklar runt varandra väger jag mina chanser i dagens match. Hjärnan registrerar och analyserar för att komma fram till en lämplig anfallsplan.
Jag är större och starkare.
Han är å andra sidan ohyggligt söt, men det känns ändå som att det är en liten plusfaktor för mig.
Jag har erfarenhet.
Han däremot saknar helt spärrar och har inget sinne för spelregler.
Klar fördel till honom.
Han har lärt sig numret till Bris och hur man knappar in det på (den låsta) telefonen.
(Men) jag har varit förutseende nog att gömma telefonen längst upp på bokhyllan.
Dött lopp där.
Och slutligen.
Han ger ALDRIG (någonsin) upp, vilket bara det skulle kunna avgöra matchen innan den ens börjat.
Men.
Han är kittlig. Väääldigt kittlig.
Svårt att avgöra, men jag hoppas att det kanske jämnar ut varandra.
Samtidigt som de grå bearbetar sina data i hopp om att öka mina vinstchanser så inleds den första fasen i gladiatorspelen - psykningen.
"Snart ska du få Lill-Räkan", mumlar jag och försöker se lite farlig (men samtidigt tryggt faderlig) ut.
"Och du, du är en bajskorv", replikerar han.
"När jag får tag på dig så åker du direkt ner i stekpannan och då blir det pojkfärs till middag".
(Hoppas att inga grannar kan höra mig, för deras telefoner har jag inte gömt undan och det finns fler nummer än Bris att ringa till).
Han spänner ögonen i mig och sätter händerna på höfterna. Han försöker se allvarlig ut, men det märks att han har svårt att hålla sig för skratt.
"Och jag ska stoppa dig i en påse och prutta på den och sen spolar jag ner dig i toaletten...". Här gör han en paus samtidigt som han sakta höjer händerna i en dramatisk Shakespeare-gest och tillägger med ljus och högtidlig stämma:
"...och sen får du simma omkring där nere... i kiss och bajs...". Sen kan han inte hålla sig för skratt längre.
"Bajs, bajs...bajs...", fortsätter han och hoppar i sidled i en stor cirkel så att jag inte ska nå honom.
Smädningsfasen har nått sin kulmen och jag måste sätta in min stöt innan hans klingande barnskratt smittar av sig på mig.
Skratta och brottas går inte.
Gör ett hastigt utfall och trots att den lilla vesslan är snabb så lyckas jag fånga hans ena arm i ett ordentligt grepp.
"Fuskpappa", ropar han samtidigt som han slingrar resten av sin kropp runt mitt ena ben så att vi båda faller till marken i en osorterad hög av armar och ben. Jag tror att jag slagit i armbågen lite lätt, men Superpappan känner ingen smärta (för stunden) och kampen fortsätter.
Lyckas koppla en redig arm- och bensax och han sitter som i ett skruvstäd. Trots det frustar han och kämpar emot, och fastän det är helt orimligt lyckas han till slut få loss en fot och jag passar på att (på låtsas) förnya mitt grepp om hans armar. Snabbt som blixten är han fri och slår urskiljningslöst armarna runt mitt huvud (ingen bra dag att ha nos-piercing kan jag säga). Får bort honom till slut och kör mitt gamla beprövade saxgrepp igen.
Och så är dansen igång.
Jag håller, han bryter sig fri.
Han klämmer ihop mitt huvud - och sen blir det saxen igen.
Fram och tillbaka.
Och sen blir det som det alltid blir.
Han kämpar envetet vidare och jag blir tröttare och tröttare. Till slut behöver jag inte ens fejka mina misslyckade grepp, han tar sig loss ändå. Han kämpar på, allvarligare än någonsin och någonting i hans bestämda uppsyn får mig att börja le.
Då vet jag att det är kört.
Det dröjer inte länge innan jag ligger hoprullad på marken, så ansatt av skrattkramper att jag knappt kan andas, samtidigt som han studsar upp och ner på min mage (eller rygg) och skriker att jag ska ge mig.
Och jag ger mig.
Till slut är det alltid jag som ger mig.
Tänk om alla "förluster" kunde vara så jäkla underbara.
=)
Kommentarer
Trackback
