dentatueradegiraffen.blogg.se

Dag 2

   (i någon sorts form av ett nytt liv, kanske)

 

   Utifrån (tacksamt!) mottagna tips efter min senaste runda ska jag nu ge löpspåret en andra chans. Den gamla damen med de fladdriga armarna är endast ett vagt minne någonstans i bakhuvudet (vilket är en fet jäkla lögn då jag klöser mig ur en mardröm varje natt och vaknar med bilden av henne på näthinnan).

Men, men.

Idag, ska jag möta skogsslingan på ett metodiskt och professionellt sätt. Jag har verktygen och bilden av mina nattliga skräckattacker där jag i egen omfamning vaggar fram och tillbaka i sängen upprepandes orden "det har aldrig hänt, det har aldrig hänt" räcker som bränsle för motivationen.

Går igenom listan i huvudet.

Äggvita, kokt.

*check*

(passade extra utmärkt eftersom äggula bara är äckligt)

En (ägg)kopp med kaffe.

*check*

(saknade mjölk, men vågade inte tumma på reglerna - för mycket står på spel)

Ett glas vatten.

*check*

(visste inte om det skulle vara varmt eller kallt, så jag tog ljummet. Smakade sådär)

 

Nu är kroppen redo för maximal förbränning. Känner faktiskt redan av en sorts tinglande känsla, vilket skulle kunna vara förbränningsmotorn som smyger igång...

Upprepar för mig själv, samtidigt som jag låser dörren, att det inte är löpning som står på agendan idag. MorgonMaximalförbränningsPlanen (möjligtvis förkortat MMP i elitidrottskretsar) bygger på en promenad i hög hastighet i minst 45 minuter (egentligen fick jag ingen exakt tidsangivelse, men tv-shops realistiska muskelskulpterade TapOutXt - grupp körde 45 min dagligen med fantaaastiska resultat så det känns ju som en rimlig tid att utgå ifrån). Det viktiga är dock att inte överskrida hastigheten så att man kommer in i "löptempo" för då bryts (tydligen) samtliga uppbyggda muskler ner ögonblickligen, vilket vore en katastrof med tanke på mödan det är att bygga upp dom... Även om det känns osannolikt att jag skulle "råka" komma upp i en hastighet som varje fiber av min kropp på cellnivå instinktivt motarbetar så har jag även en metod för att möta detta problem:

Jag ska vid jämna mellanrum föra en högljudd konversation med mig själv och så länge jag kan prata utan att kräkas eller svimma så innebär det att jag håller en godtagbar fart. För att inte sätta mig själv på pottkanten så har jag förberett några frågor som inte är alltför avancerade och som jag även i ansträngt tillstånd själv borde kunna besvara. Skräcken vore att stå svarslös ute i spåret, och därmed även oviss om hastigheten jag håller är korrekt eller inte.

Så jäkla beredd. Hörlurar i och den första låten som drar igång är "Here comes the Boom" med Nelly (från den astuffa nyinspelningen av "The Longest yard") och efter att mina vana svensonögon kollat av trafiken (höger, vänster och sedan höger igen) så löper jag kraftfullt över vägen med musiken dånande i mina trumhinnor...

och nej!

kardinalfel.

INTE löpning.

MMP.

Promenad.

Helvete!

Hur kan man inleda en promenad på fel sätt. Självförtroendet darrar till en aning, men jag löser detta med en akutförträngning och låser in känslan längst bak i det undermedvetna (tillsammans med de psykiska men som skapades under förra löppasset). Inser att jag måste byta till mer passande MMP-musik och tack vare Celine Dion får jag en lite mer håglös rytm i kroppen och lunkar iväg längst gåbanan. Machomannen i mig kan inte riktigt skaka av sig känslan av att detta suger (en aning) och jag försöker kompensera min upplevda mesighet genom att krigiskt boxa till några uthängande grenar som korsar min väg. Med svidande knogar och blödade skinn väljer jag dock att underkasta mig situationen med insikten att t o m skuggboxning skulle vara en riskfylld gren för mig.

MMP.

Känner att jag ganska snabbt kommer in i en bra rytm, men blir lite nedslagen då mitt gå-tempo och mitt spring-tempo verkar vara desamma... För att vara på den säkra sidan (hastighetskontroll) börjar jag prata högt för mig själv. En cyklist som precis svischar förbi vänder sig förvirrat om och kastar en hastig blick på mig innan han med farligt hög fart brakar rätt in i en välansad häck som i sann taoistisk anda viker sig för hans tyngd och sedan kastar honom handlöst till marken. Tur att han hade cykelhjälm.

Hans framhjul snurrar fortfarande när han försöker samla ihop sina lemmar och det känns som om han tittar på mig lite förebrående när jag passerar honom. Hans mun försöker forma något ord, men kroppen verkar dessvärre upptagen med att producera syre till hans skälvande lungor. Mina öron är dock döva för omvärldens ljud och Celine sjunger på sista refrängen, vilket innebär att jag redan avverkat drygt tre av mina träningsminuter.

Resten av promenaden till Nolhaga känns väldigt händelselös, av cyklisten ser jag inte röken. Sänder honom en tanke och hoppas att han mår bra och att han ska vara mer aktsam när han cyklar i fortsättningen.

MMP. MMP.

Upprepar det som ett mantra. Känner mig riktigt grym, fastän jag bara går.

Äntligen inne bland trädens skyddande skugga. Tvingas ta ett snabbt beslut om jag ska vika höger eller vänster och utan att tappa rytmen svänger jag höger och fötterna möter stigens mjuka mylla.

Mitt i spåret står två personer och stretchar och min grymme-känsla rinner snabbt av mig när jag identifierar dem som de två "ryskorna" från gymmet. Trots hopkrupna utsträckningspositioner verkar de ändå torna upp sig över mig. Mumlar en bön till högre makter att de inte är hungriga och jag försöker mota bort bilden av mitt utstickande ben, guppandes upp och ner i en av ryskornas mungipor samtidigt som hon förnöjt mumsande kliver vidare i spåret.

Försöker snabbt bygga upp en björnlik manlighetsfasad att gömma mig bakom, men utanför gymmiljön och samtidigt powerwalkandes så känns det som en nästintill omöjlig uppgift. Känner mig snarare som en vindögd och låghalt antilop än ett stolt lejon, men flyter trots det omärkligt förbi under deras radar. Känner hur farten ökat litegrann, men vågar inte göra en "konversationscheck" för att kontrollera hastigheten av rädsla för att kanske dra på mig titanernas uppmärksamhet.

Tack vare Adeles "Someone like you" lugnar jag slutligen ner mig och jag känner i kroppen att rytmen är rätt. 

Solen letar sig in mellan trädkronorna och luften känns frisk.

Backe upp, och backe ner.

Grymmekänslan börjar komma tillbaka.

Möter ett pensionärspar iklädda likfärgade träningsoveraller, men ingen hotbild (mot egot) uppstår då de, precis som jag, promenerar. Kostar till och med på mig ett litet leende, vilket får den gamla damen att rygga tillbaka och krama mannens arm. Blir lite konfunderad, men vid åsynen av min skugga på marken inser jag snabbt att den lejonlika machohållningen från tidigare fortfarande är aktiverad. Slår till en mental strömbrytare och fäller in vingarna samtidigt som marschen fortsätter. 

MMP. MMP. 

Mantrat igång. Gör ett diskret ljudtest. Hastigheten okej.

Hittar snart takten igen och då svetten faktiskt börjat rinna så känns det som om jag tränar på riktigt (fastän jag bara går). Överväger att kanske plocka upp en medelstor stenbumling att bära med mig, men skakar snabbt av mig dylika hulkfasoner. Måste komma ihåg planen. 

Promenad.

(Maximal) Förbränning.

Man måste krypa innan man kan gå (eller egentligen promenera innan man kan springa).

Nöjd över min egen klarsynthet låter jag sakta insikten sjunka in i kropp och själ. Känner hur ett leende bryter ut på mina läppar och jag känner mig både glad och stolt över mina framsteg. Kanske börjar solen skina ännu mer eller så är det bara som jag inbillar mig. Hur som helst - det känns fantastiskt.

Träning.

Promenad.

Skogen.

Hinner insupa känslan av total lycka i några fladdrande sekunder, kanske ett förstadium av nirvana, men längre än så kommer jag inte.

För då.

Faller.

Förbannelsen från Ovan.

Förbi mig, i alldeles för tajta träningsbyxor,  tränger sig ålderdomen (min nemesis) personifierad fram. Frisyren är en annan och ansiktet förbytt, men den påtagliga känslan av förödmjukelse är densamma. Känner hur kroppen instinktivt börjar förbereda sig för Den Sista Dödsruschen. Trots den röda hinna som börjar samlas framför mina ögon lyckas jag på något sätt hitta lugnet och med ordet MMP på repeat, i en hastighet som skulle knäcka till och med smurfarnas greatest-hits-dängor, förblir takten på mina steg oförändrade.

Måste komma ihåg planen.

Jag promenerar (maximal förbränning).

Hon springer. 

Olika saker.

Ingen tävling.

Andhämtningen blir mindre ansträngd när hon försvinner ur synhåll och snart infinner sig faktiskt det goda humöret igen. Kan till och med tillåta mig att imponeras av hennes hurtighet.

Hon är den första av många som svischar förbi mig i spåret, men med varje omspringing så bekommer det mig mindre och mindre. Inte ens när ryskorna passerar mig drabbas mitt jämnmod och faktiskt tycker jag nog att det finns en viss skönhet och grace i hur de plogar sig fram på stigen i sina färgglada spandexdräkter - troligtvis samma dräkter som deras wrestling-alteregon använder, tänker mitt nyvunna fördomsfria sinne.

"MMP", nynnar jag för mig själv och strävar oförtrutet vidare.

Det känns bra.

Och i mig väcks hoppet.

Hoppet om en natt utan uppvaknande i fosterställning, med huvudet ringande av häxliknande tantskratt

Hoppet,

    om en natt...

         en natt utan fruktan.