dentatueradegiraffen.blogg.se

 

Kampen för överlevnad (eller nåt sånt)

 

På min väg mot gymmet går hjärnan igenom vad som hände under förra träningspasset. Kommer ihåg lugnet efter mötet med den fredliga jätten och ler lite för mig själv, då tanken slår mig att det kanske (när allt kommer omkring) bara var ett trick. Kanske ville han bara få mig att slappna av och släppa på garden, så att jag inte skulle vara beredd då attacken kommer... 
Ju närmare lokalen jag kommer, desto rimligare framstår den förklaringen. Min tidigare så bekymmerslösa gång ersätts av mer bestämda steg och den spända kroppshållningen som växer fram ökar mitt omfång med flera (viktiga och förhoppningsvis skrämmande) centimeter. Väl framme vid gymmet funderar jag på att strunta i att använda mitt träningskort och istället helt sonika slita loss dörren från gångjärnen, för att tydligt visa de övriga gymhannarna där inne att eventuella utmaningar endast kan sluta på ett sätt.
Efter en sekunds eftertanke (dörren ser väldigt robust ut) sätter jag trots allt kortet mot magnetlåset med förhoppningen att min egenproducerade hotfullhet ska räcka för att avskräcka.
Gymmet är tomt.
Inga klirrande hantlar. Inget grymtande eller frustande.
Jag slappnar av (några promille) och funderar om jag precis som andra stora rovdjur borde ta tillfället i akt och markera mitt revir innan andra eventuella carnivorer dyker upp. Sneglar upp mot övervakningskameran och inser att mitt (berättigade) urinskvättande i lokalen troligtvis skulle sluta med en regelrätt avstängning...
Släpar istället fram några riktigt tunga hantlar och förbereder mig för det ultramanliga bröstpresspasset. Tar några djupa andetag och rullar även fram ett par hantlar som är alldeles FÖR tunga och placerar dem i närheten av de andra (som jag faktiskt ska använda). 
Redo.
Har precis klarat av uppvärmning och det första setet när det knackar på rutan. Utanför står en ung, skäggig kille. Hans kropp är lite underdånigt hopkrupen - troligtvis p g a min skrämmande uppenbarelse (eller kanske beror det på de lite för korta kryckorna som ska avlasta hans skadade fot). Han pekar mot dörren och jag förstår att han vädjar till mig att öppna den åt honom.
På grund av sin skada utgör han inget direkt hot mot mig så jag går med lugna och kraftfulla steg och låser upp dörren. Han ler tacksamt mot mig och mumlar fram att hans kort inte fungerade. Jag nickar tyst (och manligt) mot honom för att visa att det är okej och går tillbaka till min plats. Efter några respektfulla sekunder haltar han efter mig in i samma rum och slår sig ner på bänken bredvid min.
Jag grymtar fram att jag håller på att "trappa ner" och att han kan få ta de (alldeles för ultratunga) hantlarna som jag ("precis") är färdig med.
"De är för tunga för mig", säger han och jag nickar i (uppriktig) förståelse mot honom.
Vi tränar båda på under en ordlös tystnad som endast bryts av periodvisa grymtanden och ansträngda frustanden. 
Någon gång under passet kommer ytterligare två muskelspännare in. De gör ett snabbt stopp vid dörröppningen, men troligtvis känner de av den hotfulla stämningen och den elektriskt sprakande farlighet som strömmar ut från min (över)spända manskropp. Utan att ens ha tittat upp för att möta deras blickar, så väljer de ett annat rum att träna i. 
I helkroppsspegeln framför mig möter jag den haltande killens (skräckslagna?) blick och utläser en tillbakahållen och mer eller mindre omärkbar (förutom för mig) tacksamhet för att han tillåts träna i skyddet av min skugga. Jag ler (endast inombords) och gör klart mina sista set, utan att för den sakens skull släppa på alfaposturen.
Väl färdig, efter en tredje nick mot den skadade, är jag på väg mot dörren och undrar (lite sorgset) hur länge den lytta killen kommer att klara sig mot de andra rovhannarna utan mitt beskydd. Kommer antagligen inte se honom igen. Fast det är väl så det fungerar.
Naturens lag.
De starka överlever.
Utom synhåll från gymmet slappnar jag av och återfår min normala kroppshållning och kan andas ut ordentligt.
Det är ansträngande att träna.
Minsann.