dentatueradegiraffen.blogg.se

 

"Det är i det trängda läget, när allt hopp verkar förlorat, som man kan hitta den sanna styrkan i sig själv"

(låter som något som skulle kunna/säkert har sagts av någon insiktsfull och vis person)

 

   Så fort jag vaknar känner jag att någonting är fel. Jag är inte säker på vad, men det känns i luften. Liggandes på mage vrider jag sakta på huvudet. Metodiskt söker min blick igenom rummet samtidigt som öronen försöker uppfatta något ljud som på något sätt kan förklara olustkänslan som väckts i kroppen. Ingenting konstigt i rummet har registrerats av min knivskarpa blick och det enda ljud jag kan höra är det svaga tickandet från klockan i köket. 

Allt verkar normalt.

Ändå kan jag inte skaka av mig den påtagliga känslan av hotfullhet som verkar fylla mina lungor och min själ för varje återhållsamt andetag jag tar. Känner en kall kåre löpa längst ryggraden, men innan skräcken hinner fängsla min kropp har jag ljudlöst rullat ner på golvet och smyger med hukande steg mot sonens rum. Hjärtat bultar så hårt att det känns som mitt bröst ska explodera. Med blicken svepande mellan hallöppningen och köket förflyttar jag mig hukande mot hans rum och gläntar försiktigt på dörren. Mina lungor fryser till is när den ger ifrån sig ett ljudligt knirkande och någonstans i lägenheten kan jag höra ett svagt, nästan omärkligt, surrande.

Med ens känner jag mig väldigt naken och sårbar där jag sitter och med en djupt andetag trotsar jag rädslan och kastar mig framlänges in i sonens rum. En smidig rullning över bilmattan och jag är på fötter igen, hukande och redo för strid. Ingen attack kommer. Jag sneglar ner mot den lille pojken som fridfullt snusar med huvudet mot kudden. Som alltid täcks halva hans ansikte av nallen och täcket ligger avsparkat nere vid foten av sängen.

Då hör jag surrandet igen.

Det kommer inte härifrån, utan från köket. 

För en sekund överväger jag att stänga igen dörren, låsa den inifrån och sedan hålla ställningarna bakom barrikaden vetandes att jag har ryggen fri. Efter ett hastigt svep med blicken genom rummet, letandes efter något att blockera dörren med, inser jag det fåfänga i en sådan plan. Någon eller något finns där ute och rummet vi befinner oss i är ingen säker plats. Letar efter något tillhygge att beväpna mig med, men hittar inget. 

Surrandet har tystnat.

Utanför hans rum, efter att försiktigt dragit igen dörren, lyssnar jag återigen spänt efter ljud från inkräktaren. 

Ingenting.

Förflyttar mig långsamt med ryggen mot väggen. Ögonen försöker desperat uppfatta något i lägenhetens halvdunkel, men uppfattar ingen rörelse varken från köket eller hallöppningen. Vet inte vilken väg jag ska välja. Köket känns som det naturliga valet, men samtidigt lämnar det mig öppen för angrepp bakifrån om förövaren obemärkligt tagit sig till hallen. Svettpärlorna växer fram på pannan, trots att luften är sval. 

Surrande från köket.

Valet är gjort. 

Flyter som en skugga förbi öppningen som leder mot hallen, stålsätter mig för en plötslig attack och befinner mig sedan upptryckt mot sidan av kylskåpet. Hjärtat bultar som en stånghammare och jag försöker kontrollera min andning för att inte skräcken ska ta min kropp i besittning. Trots kroppens impulser, sticker jag fram huvudet och tittar in i köket. Stolar och bord. Ingen inkräktare. 

Med en hastig blick över axeln smyger jag vidare, fram mot diskbänken. Forfarande kämpandes för att hålla andningen under kontroll öppnar jag försiktigt den tredje kökslådan och plockar åt mig en förskärare. Månljuset som lyser in genom fönstret blänker till i knivens blad när jag flyttar mig längre in i köket. Då hör jag surrandet igen. Den här gången från hallen.

Munnen är torr och rädslan hotar att tränga undan det sista av mitt förstånd. Förlamad av skräck finner jag mig oförmögen att göra något över huvud taget. Vem eller vad det än är så har jag blivit lurad. Genom att använda sig av lägenhetens öppna planlösning har den okände inkräktaren lyckats ta sig ut ur köket samtidigt som jag avancerat från andra hållet. Börjar långsamt retirera tillbaka samma väg jag kom ifrån och har kommit halvvägs när jag återigen hör surrandet från köket, följt av ett ljud som låter som om någon försiktigt knackar på fönsterrutan. Den här gången finns inga tveksamheter. Med kniven höjd tar jag några snabba steg mot matsalsdelen, och då ser jag den.

Svävande i luften, på några centimeters avstånd från köksfönstret iakttar den mig. Dess fascettögon glimmar ondskefullt i mörkret och den förflyttar sig långsamt från sida till sida. Den svartgula kroppen spänns i återhållna spasmiska rörelser och exponerar den sylvassa gadden. Min blick dras mot det andra köksfönstret, som inte riktigt är stängt och blottar en tydlig öppning ut mot nattens mörker som omsluter byggnaden. 

Med ens inser jag hur getingen lyckats ta sig in i lägenheten och jag förbannar min egen slapphet som fått mig att glömma att kontrollera fönstret innan jag gick till sängs. Utan att vara medveten om det har jag backat upp mot väggen och med kniven fortfarande utsträckt framför mig backar jag långsamt bort från den svävande mördaren. Den fixerar mig med blicken, men gör ingen ansats att följa efter mig. Tycker mig höra ett svagt kluckande skratt, men kanske är det rädslan som sätter fantasin i gungning.

Då hörs ett surrande från hallen.

Hjärtat åker upp i halsgropen. 

Utan att släppa köksdemonen med blicken kan jag höra hur ljudet från hallen kommer närmare. 

Hur...?

Då faller den fulla insikten över mig. Det är två stycken.

De har lekt katt och råtta med mig hela tiden och jag har gått rakt i fällan. Flugsmällaren ligger på bordet bredvid sängen, endast några meter från där jag befinner mig, men den skulle lika gärna kunna vara i ett annat universum. Genom att locka in mig i köket har de effektivt skurit av alla mina möjligheter och lämnat mig vapenlös och oskyddad. Diskbänkens nakna stål känns kallt mot min rygg, men är ingenting mot den kyla som fortplantar sig genom min kropp när de två randiga bestarna sakta avancerat från varsitt håll. Sekunderna som tickar iväg kan vara de sista i mitt liv och från ingenstans fyller den vetskapen mig med ett behagligt, värmande lugn. Som om mina antagonister känner av den plötsliga förändringen, stannar de upp och utbyter en osäker blick.

Det är allt jag behöver. 

Innan de hinner förstå vad som hänt har kniven lämnat min hand och roterar flygande genom luften. I samma ögonblick som den ena getingen ger ifrån sig ett surrande skrik har jag kastat mig mot den andra. På något sätt har den förutsett mitt drag och lyckas vrida sig ur vägen för mig och jag finner mig själv flyga handlöst genom luften. Jag slår i golvet. Hårt. Luften pressas ur mina lungor och det svartnar för mina ögon. Trots att kroppen skriker i protest lyckas jag hålla mig vaken och kippar efter andan. Svartgul nummer två har hämtat sig från mitt utfall och kommer susande genom luften. Mina händer famlar efter något att försvara mig med och i sista sekunden sluter sig mina fingrar kring ett av sonens tv-spelsfodral som han alltid, trots allt tjat, lämnar liggandes på golvet. Kroppen från angriparen smätter in i min provisoriska sköld och jag utnyttjar de få sekunder av övertag jag har innan den skakat av sig bedövningen. Jag pressar fodralets smala sida mot dess kropp och naglar fast den mot golvet. Den kämpar emot och plastbiten vrids sakta ur mina svettiga händer. Yrseln hotar någonstans i utkanten av mitt synfält och smaken av blod fyller min mun. Någonstans djupt inne i mig själv hittar jag styrkan och vräker min fulla kroppsvikt mot fodralet.

Getingens huvud skiljs från kroppen med ett ljudligt snäpp och kampen är över.

Jag sjunker ner på rygg bredvid min besegrade fiende och försöker återfå andningen samtidigt som kroppens muskler skakar okontrollerat. Mina krafter är slut. Jag har ingenting mer att ge. Svarta prickar flimrar i mitt synfält och lockar mig mot medvetslöshetens mörker, samtidigt som jag lyssnar efter surret av den andra angriparen som närmar sig för att sätta in nådastöten. Ingenting händer.

Jag vet inte hur länge jag ligger där flämtandes och darrandes på golvet, men allt eftersom återvänder styrkan i kroppen och därmed också hoppet att det fortfarande finns en chans. Släpar mig upp och krypandes på alla fyra tar jag mig till sängbordet och greppar flugsmällaren med min högra hand. 

Rond två. Min tur.

Jag torkar blodet från mungipan med baksidan av min hand och går med långsamma steg mot köket. Jag är vaksam, men inte rädd. Ett leende spelar på mina läppar när jag sakta sveper med vapnet framför mig. Det första jag lägger märke till är kniven som sitter fastnaglad i väggen, men det tar några sekunder innan jag ser getingen som sitter spetsad på den.

Lyckokast, tänker jag när jag drar loss kniven från väggen. Getingens kropp slår mot golvet med ett torrt knastrande. Jag tittar på klockan och ser att det endast är någon timme kvar innan sonen vaknar. Mycket att göra innan dess.

 

   När han vaknar sitter jag vid köksbordet och dricker kaffe. Köksfönstret är ordentligt stängt och de stympade kropparna är sedan länge nedspolade i toaletten. Med en blöt trasa har jag lyckats undanröja alla spår av stridigheter från golv och väggar, även om ett litet jack fortfarande kan synas i tapeten. Kniven ligger i diskmaskinen som redan är igång och flugsmällaren ligger på bordet bredvid sängen, där den brukar ligga.

Medan han sömndrucket slafsar i sig yoghurt och flingor skickar jag en tacksamhetens tanke för att han förskonats vetskapen om våra livssträngars sköra sårbarhet och hur nära avgrundens rand vi i natt befunnit oss. Med en stilla suck tar jag en klunk till av kaffet och grinar till när det svider i såret på läppen. Det är väl trots allt det som det innebär att vara förälder, att vaka och beskydda även de gånger farorna tycks oövervinnerliga och mörkret hotar att sluka den lilla gnista av hopp som förtvivlat kämpar i hjärtats innersta kammare...

 

För alla de som kämpar. Varje dag, och varje natt.