dentatueradegiraffen.blogg.se

 

Ahhh,

   den norrländska urskogen. 

De sista utmarkerna.

Den primala rädslans kvarstående högborg, som får källargym och gamla spandextantsmotionärer att framstå som harmlösa och ofarliga i jämförelse.

Hotet här är av en helt annan verklighetsgrad.

Ikväll sker kampen på två plan. Det första kriget består i att förbränna så många som möjligt av de kärleksfulla kalorier som matats i mig (även i sömnen misstänker jag) under vistelsen  hemma hos min mamma. Med vetskapen om att en uppvärmd panpizza, en liten jordgubbstårta, sju sorters kakor och en kittel med middagsresterna väntar där hemma (att inte äta är likställt med rata moderskärleken, så det är inget alternativ) ) så är det bara att bita ihop och få det gjort.

Kamp 2, däremot, är den riktiga kampen. Den handlar om at ta sig levande genom spåret och undgå att uppslukas av de djuriska krafter som lever och verkar i de trollska barrskogarna.

 

Inga gatlyktor lyser upp stigen jag springer på och jag kan tydligt höra mina egna rosslande andetag. Ljudet påminner mer om en parodi på andning och kan vara ett desperat s.o.s. från lungorna som skriker efter syrgas. Mystiska knäppanden och snäppanden signalerar att muskelfästen och leder är på väg att brista. För-hoppningsvis kanske ljuden skrämmer bort farorna som lurar bakom de knotiga trädens kloliknande grenverk.

Hoppas kan man ju.

Med sinnena på helspänn knirkar jag vidare in i skogen. Saknar mina lurar och min musik, men behöver vara på min vakt ikväll. Total närvaro. 

Mina ögon faller på ett rött svettband som ligger på stigen. Kanske tappat av en tidigare joggare, troligtvis samtidigt som han (eller hon) slukades av någon av vildmarkens alla fasor.

Troligtvis.

Svullna fötter bär mig längre in mellan trädkronornas dunkel och tankarna börjar vandra kring svettbandsjoggarens (förmodade) tragiska öde. Kan ha varit björnar som varit i farten, tänker jag.

Eller varg.

Myggen har också varit osedvanligt grymma och aggressiva i sommar. Två eller tre fullvuxna (norrlands)mygg skulle med lätthet kunna flyga iväg med en senig skogsflåsare...

Eller kanske...

Förvildade studenter. Av svält drivna att söka föda i skogarna vid (den allt för sena) upptäckten att CSN inte betalar ut några studiepengar under sommarmånaderna. 

Löpspåret ligger, trots allt, oroväckande nära universitetsområdet.

Skräckbilder av utsvultna högskoleelever i trasiga kläder som, i pakt med skogens bestar, jagar i skogarna efter färskt människokött fyller mitt huvud.

Ryser.

Försöker hålla blicken fäst på stigen, trots att det känns som om Skogen plötsligt vaknat till liv.

*Knaaak*

Någonstans bortom stammar och lövsly knäcks en gren.

"Holy Hell!", skriker jag högt (helt utan värdighet) och tro det eller inte så ökar benen hastigheten helt på eget bevåg. Vet inte om det är i min fantasi eller inte, men överallt runt omkring mig sjuder skogen av ljudliga knakanden och brakanden.

Med ens sluter kroppens alla delar fred med varandra under ett nytt gemensamt mål - ÖVERLEVNAD.

"Run Forrest. Run", ekar det i mitt huvud när jag spurtar vidare i spåret. Utan att blicka bakåt för att möta min(a) förföljare - rabiessmittade grävlingar, jättelika rovinsekter, hämndlystna kronhjortar, eller vad de nu månde vara - flyger jag fram i en fart som borde vara omöjlig för den mänskliga kroppen. Armar och ben går som pistonger och skräcken flödar min kropp med högoktanigt bränsle.

Har ingen aning när jag lämnar skogen bakom mig, men vaknar till sans när jag i raketfart löper förbi en grå volvo på 70-vägsträckan in mot stan. Raglar hemåt, frustande och ångande, och kräks upp samtliga inre organ (som nu tveklöst passerat sitt bäst-före-datum) på mammas nyklippta gräsmatta. Fnittrar, trots det, hysteriskt och flämtande åt det faktum att jag mot alla odds tagit mig genom skogsslingan levande.

Samlar så småningom ihop mig själv och kravlar mot dörren. Inne i hallen, helt oförberedd, överfalls jag av ett potpuri av matos och luftburna smaksensationer. 

"Här ska du få lite nybakta bullar", säger min mor och ger mig ett fryntligt leende. "Man blir hungrig när man springer".

Med en uppgiven suck slår jag mig ner (klockan 22.17) vid det dignande köksbordet, och samtidigt som tänderna sjunker ner i den ugnsvärmda vaniljsnurran inser jag,

(till min fasa)

att jag nu kommer att måsta möta dödens alla hemskheter i skogen, även i morgon.